Omargate

Jag har aldrig påstått att det är enkelt. Ett politiskt parti är som ett torg där människor med olika erfarenheter och egna berättelser samlas kring en gemensam vision om vilken väg ett samhälle ska gå.
Det är en miljö för erfarenhetsutbyte och breda teckningar av tiden och framtiden. Sedan klubbar man spelregler, visioner måldokument. Ingen representerar mer än sig själv, ändå bygger modellen på att man är representativ för många. Samtalen bubblar i partiet.
Nu har vi fått ett exempel som är djupt olyckligt. Vi har inte kunnat hantera en person som har en mer profilerad tro och religion. Religionen kan inte bara skjutas in i privata kamrar. Men ger sina perspektiv på politiken, samhället och framtiden. Om det skulle ske med diktat är det helt förkastligt.
Men det är inte vad vi har sett. En ung människa, aktiv i enlighet med sin religiösa tradition i sina muslimska sammanhang, har engagerat sig i Partiet. Efter övertygelser och visioner. Redo att stöta och blöta dessa med alla andra.
Men vi såg inte Mustafa. Vi såg muslimen.
Mina erfarenheter skiljer sig bara marginellt. Men som kristen var jag måhända lite mindre främmande. Det finns saker i min tradition som inte självklart går att förena med sossepolitik. Men det får väl jag då hantera. Och har hanterat. Men Omar fick inte den chansen. För Expo och Expressen såg bara skogen och inga träd. Frågan laddades med den mest komplicerade av alla: MÖkonflikt. Ett politiskt område där intelligensen avtar och känslor styr. Och Partiet höll inte ihop och inte emot.
Jag tror detta kortsiktigt kommer att få allvarliga följder. Långsiktigt kan det hanteras om vi lär oss att lyssna på varandra. Och möter osakliga mediadrev med solidaritet. Det finns ingen annan väg. Det borde Partiet veta.