Paulus - en kristusdoft
1. P ska helst läsas i ordning. (Finns bla i mina böcker: 1,2 Thess, 1,2 Kor, Gal, Rom, Ef, Fil, Kol - Filemon, 1 Tim, Titus och 2 Tim. Skrivna ca 50/51 till 64/65)
2. Mötet med Jesus gav nytt liv.
Johnny Cash formulerade sig: And I was blinded so that I might see, the Man in White... Jag blev blind - så att jag kunde se: The Man in White - Jesus. Liksom den tidiga kyrkan bygger Paulus sitt liv och sin övertygelse på den judiska/fariseiska tron. Vi måste återskapa banden till den mera dynamiska mystiska judendomen med öppnare bilder och den grundläggande bilden av vår tro och kunskap som liknar en lök där vi lager efter lager går allt djupare in i lökens innersta. "Kristusdoften" finns i alla skikt, alltmer mättad av tårar och smak. Men Paulus är beredd att gå längre än så efter mötet med Jesus: Den GUD han älskar är den Jesus han möter på Damaskusvägen. Du ska få veta GUDs vilja, se den rättfärdige, höra hans röst och berätta om det du sett och hört. Nästa tjugo år senare, när Paulus på allvar sjunker ner vid korset blir hans nya erfarenhet en fördjupad utmaning. Inbjudan är global och gränslös. GUD har gjort allt genom Jesus. Vi kommer tomhänta till korset, vi kan inget bidra med till vår räddning. Och behöver inte heller det. Allt är gjort.
Hos Paulus tonas bilden av folket ned. Det är inte (längre) en exklusiv skara som bär GUDs uppdrag, det är globalt: Så långt som korsets skugga faller gäller kyrkans mission.
3. Bana ny väg.
Vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Kristus Jesus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig. Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig. Jag kastar inte bort Guds nåd; om lagen kunde ge rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö. Gal 2:16-21.
Paulus går längre än alla vid sin samtid, men kyrkan som tvingades söka maktens sällskap förlorade flera av dessa dimensioner. Och blir istället legalistisk, börjar räkna synder och fixerar Läran. Döden, korset liksom uppståndelsen blir hos Paulus den nya bestämningen. Men med flera olika bilder av försoningen, innan den smittades av romersk rätt. (Den mest grundläggande bilden är freden och återställelsen efter kriget) Den är främst relationell. GUD vill gemenskap med Människorna - dem GUD först skapat, sedan återupprättat relationen. Paulus blev alltmer medveten om på vilken sida av korset han lever: GUD ser på människan genom korset: Vi ska bli de vi redan i Kristus är.
4. Livet i gemenskap med Kristus.
Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre. Rom 8:31-39
Hos Paulus blir detta hans ena starka tema. Inget skiljer oss från GUD. (Och det beror av vad Kristus har gjort). Det andra temat är livet i Kristus. Han kallar de troende för de heliga, även när han är som mest upprörd över deras brister. Inte för det de gör, men för vilka de är.
5. Det ger oss ansvar. Inte som en moralisk förpliktelse, inte som ett kvalificeringskrav - för vi kommer tomhänta till GUD, men som en konsekvens av vårt liv i gemenskap med Kristus: Illustrerat av att vi klätt oss som en ny skapelse eller med paulusordet: Ikläd er herren Jesus Kristus.
Godta varandra så som Kristus har godtagit er till GUDs ära. Rom 15:7
Inget annat ord hos Paulus är mera klargörande. GUDs kärlek, som ytterst manifesteras och gestaltas genom Kristi död och uppståndelse, är den nya norm vi lever inom. Förlåtelse, upprättelse och frihet är den utmanande formen. Var gång vi inte speglar korset i våra egna liv är det inte främst vi som har misslyckats, men själva GUDs kärleksgärning blir då fläckad. Jfr med skuldbönen i bönen Vår Fader.
6. Korset är vår nya identitet. Vi dör och uppstår med Kristus. Det är inte endast en historisk händelse som positivt berör oss. Vi går med Kristus genom död till liv. Vi är djupt indragna i den rörelse som för oss allt närmare GUDs hjärta. Kyrkan lever i en korslös tid. Vi har inte längre några ord för att ge skavanken, bristerna och lidandet ett innehåll. Vi flyr realiteterna och vill underhållas och framstå som bättre än det vi är. Istället för att bli det vi i Kristus faktiskt är.
Jag tror inte innebörden är Meningen. Men realiteterna av att vara människa. Och där finns ingen plats där inte GUD är med, där inte GUD redan har varit.
Vår tid en korslös tid. Fylld av villkorade relationer. Alternativet - med Jesus - kännetecknas av GUDs villkorslöshet, och där finns faktiskt ett kors. Som Tranströmer skriver:
Bakom var och en som går här svävar ett kors som vill hinna upp oss, gå förbi oss, förena sig med oss.
Någonting som vill smyga sig på oss bakifrån och hålla för ögonen på oss och viska "gissa vem det är?"
Vi ser nästan lyckliga ut i solen, medan vi förblöder ur
sår som vi inte vet om.
Ur Gator i Shanghai, Tranströmer,
För levande och döda, 1989
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar