tisdag 27 augusti 2013

Tre år och ännu biter sorgen

Afton. Stillhet över Hunnebo. Idag förlorade jag min telefon. För tre år sedan förlorade jag min fru, och mitt äktenskap. Lika, och olika. Bara en av dem kunde simma.

Som den kalenderbitare jag är upplever jag min separation varje år vid den här tiden (och fredagkvällar, storhelger, bemärkelsedagar...). Nu återbesöker jag min skilsmässoresa, som tog sin början på eftermiddagen den 26 aug. Plågar mig, skulle en del säga. Bearbetar säger jag.

Jag minns varje stund, molnen kan jag återskapa, vindbyar och vägval mellan kobbarna. Natthamn, tankar. Telefonsamtal som kom, och sådana som uteblev. Resan från Lerkil, i mina kära vatten upp mot Väderöarna och Krossekärr. Två veckor varade resan. Min mest förfärliga.

Tre år är en ganska lång tid. Tusen dagar och nätter, drygt. Nästan 36 år varade äktenskapet. Det rymde två barn, och två till till låns. Glädje, utmaningar, gemenskap och besvikelser... livsresor som vävdes samman, och utfördes enskilt.

"Jag flyttar", var hustruns replik den 16 aug. 10 dar tog det tills jag begrep. Ikväll - då - var jag på Gullholmen. Hade ätit en god middag. Kvällschattade med exhustrun och en god vän, samtidigt. En del poster gick till fel adress - totalkaos. Som livet just då var.

Nu är sorgen annorlunda. Svalare, men just ikväll ledsagad av tårar. Samtidigt djupare, mera personlig. Inte bara sveket slår emot mig. Också mitt ansvar. Skilsmässan är ett misslyckande, vårt misslyckande. "I rikedom och fattigdom, i hälsa och i sjukdom... till dess döden skiljer oss åt..." Orden slår emot mig. Borrar sig in. Gör ännu ont. Ont djupt inne.

Det borde nu vara historia. Människor skiljer sig. Stup i kvarten. Men inte jag. Det var en gång. Skulle aldrig våga mig på ansvaret igen, inte åter pröva vägen, inte ställa kraven, eller ge löftena. Skilsmässan drar ett djupt infärgat streck över mitt liv. Som om jag inte dög, inte duger. Som om löftena vi gav fick vingar, lämnade oss i naken utsatthet, utsattheten av att inte räcka till.

Jo, det plågar mig. Det är som om något som inte borde vara så. Just det, antar jag, delar jag med många. Skilda och änkor, separerade och änkemän. På många sätt är det lika. På andra olikt. Som detta att inte kunna få rå om sin historia. Den är liksom för alltid brännmärkt av misslyckandet. En människa separerar olycklig. Blir änkeman lycklig. Men sorgen är lika. Det svarta hålet outgrundligt djupt. Och framtiden faller ner i det djupa hålet av omättlig saknad.

Egentligen vill jag skriva till er som ännu har en hand att hålla i, eller söker en att hålla fast: Respektera varandra, värdesätt varandra. Tänk på hur orden faller, tag varje stund som den sista. Ge rum för livet, och ge liv åt rummet. Kärleken är skör som en planta. Mixen av sol och vatten är receptlös, men livsstyrd. Vi kan inte bara ge, inte bara få.

Ensamheten, den som kanske plågar mig mest, är oerhörd, men svårdefinierad. Den är i grunden oersättlig, solid som en klippa i Bohuslän. Många lever med den. Har vant sig vid den, och kan kanske tillochmed uppskatta den. För mig är den en mänsklig anomali. Främmande som en fågel som flugit till fel breddgrad, och inte hittar tillbaka. Den är den ovälkomna gästen, och ingen finns som kan avvisa den. Eller ersätta den.

Tre år är en lång tid. Och en kort. Min erfarenhet gör mig inte unik. Snarare vanlig.
Men jag kan bara inte vänja mig.

Nej. Jag skriver inte för att tyckas synd om. I realiteten kan du ingenting erbjuda. Det finns ingen väg för repatriering.

Samtidigt måste vi konfronteras med erfarenheter. Bara det gör oss mänskliga.

Värdera den du är, och den du har. Ingenting annat är viktigare.


- Posted using BlogPress from my iPad

1 kommentar:

Andreas Kjernald sa...

Att konfronteras med dina erfarenheter är på en och samma gång brutalt och berikande.

Uppskattar avsaknaden av skönmåleri och att själens mörka natt får råda utan fåfänga försök att tända 60W glödlampor. Men det är såklart lätt för mig att säga här i ljuset...men oavsett det så är det (tror jag) först när vi tillåter mörker att vara mörker och ljus vara ljus som vi ser och förstår skillnaden och att den klarheten gör det möjligt för oss att se oss själva och Gud för de vi är.

Ve den som klappar en blodig Jesus på huvudet och påstår att det inte var så illa menat.

Tack för dina ord.