En tredje aspekt på 1: Språk och liv

Två begravningar och några vigslar har väckt nya frågor i mig, och givit illustrationer till avståndet mellan dagens folk och kyrkans (många) språk. Den kollektiva bönen (liksom psalmsång och gemensam liturgi) är (för alltid?) passé. En individ kan tända ett ljus, och känna andakt. Lägga ner en blomma, och känna delaktighet. Men inte stå bakom ord som formuleras (formulerats). Bönen Vår Fader kan enkelt ifrågasättas. När prästen vänder sig mot altaret (GUD) och tror sig be för alla de församlade, uppfattas det numera snarast som en paus – och viskandet tilltar i bänkarna.

Vi har förlorat det kollektiva språket.

Hela kyrkans idé bygger på ett kollektivt språk. Vi uppfattar våra ord som något som sammanfogas, och infogas, i en tidlös mosaik av tillbedjan. Våra ord hör samman med andras ord och bildar en väv av sammanhang.

Men vi vevar på. Och låtsas inte märka detta.