Femte om 1:
Men det mest utmanande har att göra med själva tron. Detta svårfångade byte, som så lätt skingras i lättflyktiga moln, eller förlorar sig i ett slags materialism: Tron blir beroende av att GUD levererar (det vi vill).
Min viktigaste strof ovan (läs nedan) är nog: "Lyssna till de tidiga rösterna i kyrkan (jag läser nu Efraim, syriern). De lovsjunger. De ställer sig på GUDs sida. De gör sig redo att förvandlas: Bli den nya Skapelsen. Bli GUDs. Leva korsets liv. Deras tro är inte en investering i att GUD ska göra skillnad. De ÄR skillnaden."
Och denna utmaning nafsar nog just individualismen i hasorna: Vi vill ha GUD som vårt biträde. Och Bibeln är full av konnotaforer som kan leda oss dit: Bed så ska ni få, Gör era önskningar kunniga inför GUD etc.
På ett plan: En öppenhet inför GUD, är det alldeles rätt och centralt. Paulus bad om att få slippa sin tagg (möjligen var han nästan blind), och berättar att han tre gånger bett om att få slippa den. Men rotat sig i tron på att endast GUDs nåd var hans arvedel.
Jag tror att denna förväntade leveransplan är vår tros och vår kommunikations största dilemma. Den säger nämligen mest om hur vi uppfattar GUD och hur vi ser på oss själva. Individualismen (våra egna behov) överordnas vår "plats på jorden". Vår världsbild behöver tänjas, och vi måste nog inse att vi själva är i vår egen världsbilds marginal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar