Utvidgning av 1

Om 1: Trons kris

De erövrade ställdes inför ett enkelt val: Döpas eller dödas. Kungar kristnades, och folk, ja själva marken – ett kristet land är ett begrepp som är sällsamt seglivat.

Vi har inga problem med att känna avstånd till denna syn, rent principiellt. Men den lever som ett slags kulturinslag i vår tanke, och är helt obiblisk. Jag menar att den obegripliga debatten om skolavslutningar som kollektiv gudstjänst speglar denna snedsyn.

Mot denna syn reagerade en gång våra förfäder och -mödrar. Ett starkt personligt, närmast privat ideal lanserades och var nog alldeles rätt i det klassdefinierade samhället. Individen föddes, också i breda folkliga lager. Demokratin hade fått en teologisk lansering.

Individualismen och självvalet, den privata omvändelsen, har gått för långt. Tron blir ett epitet som erövras i hjärtan utan insyn. Dess yttre uttryck och konsekvenser reduceras till vittnande och mission/evangelisation. Den signalerar ett Vi – innanför, mot De Andra – utanför. På samma sätt som en rätt troende kristen kung/stat kunde ha ihjäl dem som hade annan/fel tro.

Idag – när hela det västerländska samhället förirrat sig in i den gränslösa individualismen – utgör den kristna tron en utmaning. Vi blir, och lever, inte som kristna enskilt, men tillsammans. Vi blir ett folk – i GUDs rike. Vår tro och vårt liv är en spegelskärva av kyrkans tro och liv. Men detta är ett annat folk än folken, och ett annat rike än t.ex. Sverige. Det är gränslöst. Färgblint. Könsneutralt, och förtrycker inte sexuella minoriteter.

Alltså. Kollektiva folkdop är förkastligt. Privatiserad religiös omvändelse är lika fördömt.

Så, vad tror vi då? På en GUD som genom vår vänliga omvändelse ställer sig på vår sida? (Lyssna på kyrkans enskilda och gemensamma förbön. Den blir ibland en excess i hur vi materialiserar vår GUDstro: Vi sitter nu i bänkarna och väntar att GUD ska börja leverera.)

Läs Paulus. Lyssna till de tidiga rösterna i kyrkan (jag läser nu Efraim, syriern). De lovsjunger. De ställer sig på GUDs sida. De gör sig redo att förvandlas: Bli den nya Skapelsen. Bli GUDs. Leva korsets liv.

Deras tro är inte en investering i att GUD ska göra skillnad. De ÄR skillnaden.

Att vi ska förvandlas till Kristuslikhet är själva meningen med tron. Är det vad människor associerar med kyrkan? Är det vad vi förväntar oss?

Denna grundläggande kritik är ett grundskott mot den struktur vi har byggt under sekler. Och den har många kopplingar till hur vi förkunnar, hur vi läser Bibeln, hur vi lever liturgin, hur vi ser på varandra... Kort sagt: Hur vi klär oss i teologin.

Det är inte konstigt att denna kyrka dör. Det är till och med önskvärt. Frid över dess minne.