Punkt tre. Se tidigare publicerad 7punktslista över kyrkans kris.
Mirakelguden
Vi gick i skogen, min kusin och jag. Vi var runt tretton år, möjligen något äldre. Min mera religiösa familj förundrade honom. Och han rannsakade min tro. Det handlade mycket om vad GUD kunde göra, och hur det berörde oss. Hans frågor pressade mig till en alltmer konkret och tydlig bild av hur min tillit till GUD såg ut. Och mitt vittnesbörd blev allt mer trosfriskt och frejdigt.
Snart femtio år senare är detta ett samtal jag fortfarande är missnöjd med. Dels fick min kusin skriva dagordningen, dels gled jag in i religionens överspända tungotal.
I stort menar jag att detta är vad som händer. Mirakel, under, botande blir listan på manifesterad, och manifesterande tro. När det i själva verket borde handla om sammanhang och mening, och vår – gemensamma och enskilda – förvandling.
Mirakelpratet för med sig två stora problem:
a. GUD reduceras till kristerapeut eller trollkarl. Istället för att vara sammanhanget vi lever i blir GUD fixaren/magiken som kallas fram då vi inte räcker till.
b. Det visar en korrupt och antropomorf GUDs- och världsbild. Vår nöd, våra behov, våra defekter blir normerande för hur vi både uppfattar GUD och vill att GUD ska agera.
Så när människor förväntar sig manifesterad tro hos oss, vänder vi oss till GUD och ber GUD trolla. Men detta är inte kärnan i vår tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar