Tron, livet med GUD, har två brännpunkter och ett vitt definierat fokus. GUD och jag utgör brännpunkterna, och fokus är det vi som uppstår, och drar in andra (alla) människor i det sammanhang som är mänskligt liv.

Biologiskt är människan, av nödvändighet, upptagen av detta jag. Ytterst är det vår instinkt för att överleva. Mot detta jag ställs då och nu det vi som utgör vårt sammanhang, som vi, var och en, är beroende av, och som behöver oss. No (hu-)man is an island, sjunger vi. Ändå är ensamhetens mur emellanåt vårt fängelse. Inför Livets yttersta gräns står vi tämligen ensamma. Poeten Bruno K Öijer skriver:

KATEDRALEN

varje höst
kommer regnen tillbaka
samma gråsvarta moln
skär sej mot tornen och svävar vidare
ibland är allt tyst
ibland hörs ljudet av en fågelvinge
mot ett av dom höga smala fönstren
ibland rullar ett mynt över stengolvet
ibland gnisslar ett gångjärn
och vi hjälps åt
ingen motas bort
ingen hålls utanför
vi är alla murbruk
tegelstenar
i Vår Katedral av Ensamhet

(Ur diktsamlingen Och natten viskade Annabel Lee, 2014)

Ensamma, enastående, unika, lika och gemensamma – verkar vara människans gåtfulla universum. I vissa tider tenderar vi uppfattas som ett kollektiv av vi, eller dom. I vår tid kanske individualiteten dominerar som idé, troligen på både gott och ont. Tron bygger broar, men kan också skära av kommunikationen mellan de himlakroppar som beror av interaktionen av dragningskraft och repellerande krafter.

Tro är alls inte främst föreställningar eller ett mått av övertygelse, men relationen mellan livets byggstenar – den tillit som skapar livet. Om denna sköra och skira värld av synligt och osynligt vill jag berätta. Du och jag utgör inslag i denna tunna väv, som trådar, skimrande i guld och rött, men som i den samlade glansen kan bli nästan helt osynliga, eller uppgå i ett mönster som först inte ser ut att behöva sina detaljer, men som skadas och förvrids när någon enda saknas.

Det hela är egentligen rätt självklart. Det finns en mening och ett sammanhang. Som barnet föds in i en familj med sina platser i familjens universum. Ändå kan livet företas borta från detta livgivande sammanhang. Ett jag i vi-et. Vi-et i jaget. Samtidigt är själva utförandet av detta magiska liv inte alls logiskt, eller naturbestämt. Människans liv går ut på att höja sig över sin överlevnadsbiologi och samtidigt vara dessa naturligheter trogen. Vi är fångar i vår kropp, samtidigt befriade att tänja dess andliga gränser. Vi är vårt jag. Men invävda i andras väv, och de i vår, i vår katedral av ensamhet. Likt det späda barnet, ett med moderns kropp, men lagd åt sidan att ensam möta sömnen – den lilla döden.




Kan jag börja så? ...