Minoritetsmakt

Vi fattar många minoritetsbeslut

Nu pågår debatten om de ganska unika reglerna och den praxis som råder i svenska parlamentet. För att möjliggöra styrning av landet har vi fått en utveckling som medger att en regering kan tillsättas och få igenom t.ex. sin budget om inte en majoritet röstar emot. I 2014 års exempel tillämpades denna praxis då Löfven släpptes fram som statsminister, men frångicks då det mindre blocket lierade sig med Sd och röstade mot regeringen, med regeringskris som följd.

Klart är att formell majoritet är mer stabilt, därför önskvärd. Men det är en förenklad bild om det påstås att fler alltid är mer rätt än om en majoritet inte är emot.

I en familj, eller vilken grupp som helst, pågår detta dagligen. Vi har tre alternativ till middagsmat. Familjen på 7 personer väljer mellan tacos, kötbullar eller lasagne. 2 vill ha tacos, 3 väljer köttbullar och 2 lasagne. Inget alternativ får majoritet. Av lasagnefolket kan ingen acceptera tacos. Alltså blir det köttbullar, fastän det inte fanns majoritet för det valet. Konsensus hamnar antingen på den meny som flertalet väljer, eller på den rätt som minst antal motsätter sig.

Det är inte många amerikanska presidenter som de facto valts av en majoritet av de röstande. Snarare uppkommer i deras system ett ja till presidenten redan ner emot 25-30% av rösterna. Eller med en annan formulering: Så länge motkandidaten fick fler röster.

Majoritetsregler behöver alltså inte vara mer rättvist. Till detta kommer demokratins princip att det inte bara är majoriteten som har rätt till sin existens. Även minoriteter har sina rättigheter. Mera skarpt formulerat är det majoriteters skyldighet att värna minoriteten. Detta något paradoxala drag är på många sätt självklart: Vi vill inte ha en majoritetsdiktatur. Särskilt inte då folket oftast sönderfaller i två lika stora delar.

I sak räcker nuvarande praxis till i det svenska parlamentet. Triangeldramat mellan folkets röster, framsläppt statsminister och budgetbeslutet möjliggör detta. Men då måste de två blocken (som vi inte blir av med i närtid) vårda praxis, även om äventyrligheter som Sd dyker upp. Detta ska naturligtvis inte hindra sökandet efter stabila och blocköverskridande beslut. Men de får tas i sakpolitiken, inte i överordnade beslut som en samlad budget.

Sossarnas spel i saken 2013 skadade den goda ordningen, men då utan regeringskris. Alliansens triumfatoriska budgetseger 2014 likaså. Efter Sd:s besked om att rösta emot alla regeringar som inte dansade efter deras främlingsfientliga pipa kunde Allianspartierna ha kompenserat genom att ställa över 49 röster. Då hade praxis vårdats.