torsdag 9 juli 2015

Cedric och Ubuntu


Tänker på min vän Cedric

Vi var båda utbildade och tjänade Metodistkyrkan. Han först i Storbritannien, sedan under ett långt liv i Sydafrika under apartheid, mot apartheid och efteråt. Han var en generation före mig, jämngammal med min mor, och i allt annat. Han ville, mot slutet, inte tala om kristna och olika religioner. Vi var alla människor. Earthlings kallade han oss. Vi delade samma jord.

Under våra samtal, vi möttes i Schweiz, UK, Sverige, men mest i hans hem i Johannesburg, höll jag emot. Förstod honom inte riktigt, kunde inte följa hans tanke till slut. Hans erfarenhet bottnade i den afrikanism han hade tillägnat sig, blivit en del av. Ubuntu var för honom det särskilda afrikanska bidraget till världen: Vi blir till i varandra, ditt jag lyser mitt jag, som jag lyser ditt. Tätt sammantvinnade delar vi tillvarons mysterier.

Han hade erfarit hur kristna stod på barrikaderna, mot den orättfärdiga apartheidmoralen, och sett hur kristna stod på andra sidan, och försvarade åtskillnaden. Det samma gällde judar, muslimer, hinduer och buddhister, och människor med traditionell afrikansk tro. Det var inte tron som gjorde skillnad. Men hur människor levde sin tro.

Han fick problem i varje vit kyrka han betjänade. Men togs emot av svarta församlingar. Till slut blev det mera kamp än predikan, sedan domar, fängelse, exil...

Några likasinnade församlingsmedlemmar drev ett stort jordbruk, med egna flygplan för giftbesprutning. Där lärde han sig flyga. Flög sedan under den sydafrikanska regimens radar. Smugglade den vägen ut Oliver Tambo (som under lång tid befann sig i Sverige). Flög in pengar från en god värld som gav sitt stöd. Till sist tvingades han i exil. Anklagades för att ha arrangerat strejker och uppror.

Det är inte vad vi tror som betyder något. Men vad denna tro gör med oss. Han fann det gemensamt mänskliga. Några år innan han dog skrev jag till honom. Berättade att jag, först nu, började förstå. Vad han sagt och skrivit. Fick inget svar. Han hade då startat sin vandring på glömskans gröna kullar där stigen saknar historia och inte bryr sig om sin framtid.

Sörjer och saknar honom. Earthlings. Ubuntu.

På det temat drar jag nu ut min läsning av Paulus. Det är förvandling som gäller. Om vi inte försöker bli det vi verkligen är är vi ingenting. Kristus dog för att vi skall leva. Och lever med oss när vi lever som vi ska. Det är Kristus som lever i mig, skrev Paulus. Inte som han redan funnit det, men han sträcker sig efter det. Han har en bild av hur det kan vara, dit är han på väg. Och Kristus blir allt och i alla.

Detta skulle jag velat tala med Cedric om. Men han talar redan in i GUDs hjärta. Och är ett med det.



Cedric Mayson
1927-2015

R. I. P.

Inga kommentarer: