Valspråk

Tjabo är Sveriges längsta kung. Ja, kanske inte på höjden. Men antal regeringsår. Hans valspråk är För Sverige – i tiden. Plikten framför allt, sa hans farfar. Säger kungliga valspråk något om tiden de lever i? Jag tror faktiskt det. Och jag är lite skrämd över hur det verkar vara självklart hur det uttrycktes på femton och sextonhundratalet. Sedan Bernadotte kom till tronen förekommer inte ordet Gud.

Gustav Vasa klämde till med All makt är av Gud. Det är onekligen en teologisk utsaga. Som det verkar vara lätt att förstå. Sedan återstår naturligtvis att fundera över och definiera ordet makt.

Gud vår beskyddare, hävdade Johan III. Stormaktstiden närmar sig. Gud på slagfältet blir mer och mer tydlig.

Gustav II Adolf klämde därför i med Med Gud och segrande vapen. Oops. Det hårdnar.

Med Guds hjälp, låter lite mildare, men betyder kanske samma sak för Kalle dussin.

Gud och folket tonar ut i Napoleontider hos Gustav IV Adolf.

Sen, som sagt, låter vi Gud vara. Förstår vi vad detta bär med sig av associationer för svenskarnas syn på Gud, kristendom och makt? Och vad gjorde det, och gör det, med våra teologiska referenser?

Det undrar jag, i tiden.