Om ordens maskering

Fundamentalister
eller
Vår svårighet att tyda metaforer


Livet är en intressant blandning av konkretion och symboler. En skata är en grann blåglänsande svart-vit fågel, men bär, enligt sägen och upplevelser, bilden av en tjuv som lockas av glansen. Sven Stolpe, den uppblåsta kulturpennan, gick och satte upp anslag på den skola han arbetade: Lisette är en hora. Lisette, dottern, elev på samma skola, plockade ner dem. Tre dagar pågick affischkampanjen. Fadern ogillade tonårsdotterns fästmansval, ty pojken visste ju inte ens vem Kafka var. Vi blandar konkret sakprosa med metaforer. "Jag är dödstrött", betyder varken att vi avser att dö eller att vi är trötta på döden. "Gå och borsta tänderna", betyder inte att vi ska göra det kringvandrande. "Dina bröst är som svalor som häckar", betyder inte att de flyger bort och samlar mygg och flugor.

Ord och begrepp har konkret innebörd, och metaforisk. Ett ord eller uttryck kan ha metaforisk betydelse, ibland i flera skikt, och bär också konnotationer: James Bond blir en Don Juan i överflöd med utopiska mördarlösningar. (Jag har ju utan framgång försökt lansera nyordet Konnotaforer, för just detta ändamål – i boken Dikter för Kyrkoåret (2014), men utan framgång.)

När vi kommer till religionen, som i sig är ett metafysiskt metaforbibliotek, är det som om vi förlorar vår känsla för bildspråkets rikedom. Vi försöker läsa begrepp och karaktärer i bokstavlig mening. GUD blir en gammal man med stort skägg på ett moln i trakten av himlen. Fast troligare är att åldern inte går fastställa, inte heller könet och molnet seglar nog inte över himlapällen. Inte ens himlen kan ju läsas som ett särskilt konkret uttryck. Tänker vi efter finns inte ens himlen, det är bara det blå ljuset som singlas ut över vår atmosfär, men skänker ändå färgen åt hav och sjöar.

Jag har, på det temat, skrivit boken om Jerusalem (Jerusalem – berättelsen om lojalitet, 2016). Staden blir intressant, templet är koncentratet av den staden. Men staden, och templet, berättar ju en berättelse. Ytterst är det berättelsen om relationen mellan himmel och jord, GUD och människan. Bibeln kallar det ofta Förbundet. Så, när staden, och templet, berättar sin historia handlar det om Förbundet, som handlar om relation, ja, ytterst om kärleken.

Dessa tankar driver jag vidare i boken Vi jordlingar längs Sidenvägen (2017). Tid och evighet är sådana metaforer: Konkreta begrepp, om än glidande, samt metaforer för såväl framtid som historien. Skapare/skapelse är en annan sådan metafor, som fått konkret uttydning, troligen vida utöver det som orden en gång ville framsäga. På samma sätt har kyrkan överladdat symbolen om sig själv, liksom om nattvarden och dopet. Vinet, brödet och vattnet har slutat berätta, och blir istället krigsskådeplatser för ålder, bekännelse, dopsätt eller transsubstationstydningar som djupsinnig filosofi – och allt detta för att inte ta själva berättelsen på allvar: GUD älskar människan och vill att hon förvandlas till sina drömmars bästa jag. Likadant är det med korset. Dödstecknet som blir livstecknet. Men vi tror det ska tolkas i juridiska termer eller som offerlammets blod, som i sin tur ju var en metafor för, jo, just det: Förbundet.

Denna bokstavsfundamentalism och metafordövhet håller på att utarma Livet. Kyrkan strider om treenigheten och ämbetet. Men de är bara symboler för Den Stora Berättelsen. Vår kulturfattiga samtid är illiterata bokstavstroende militanta fundamentalister. På så sätt slipper vi konfronteras med den Stora Saken: Att vi behöver förvandlas.