Om metaforen

Metaforen

Mitt hjärta står i brand. Inte många över tio år skulle famla efter brandsprutan. Nu är jag så mätt så jag spricker, säger någon. Ingen tror just det kommer att hända framför deras ögon. It's raining cats and dogs. Inte en enda skulle efter skyfallet vara redo att starta veterinärfirma. Men säger någon avlad av den heliga Anden, född av jungfrun Maria, så menar vi att just det är vad som hände, exakt på det viset. Varför är det så?

Vi behöver metaforer för att gestalta det svårförklarliga. Känner vi oss obekväma i ett hus säger vi att det spökar. En del tror att andarna rastlöst svävar omkring i det huset. Inför döden känner vårt biologiska jag olust. Någon som återvänder från medvetslöshet talar om ett stort ljus, och en del tror på det ljuset, bokstavligt. Mitt hjärta brast när barnbarnets tårar föll längs de små mjuka kinderna. Tårarna var äkta, men hjärtat obrustet.

Det är som om vi inom vissa områden av livet undandrar oss den kompetens vi har i övrigt. Som om det finns bokstavsreservat där ord huggs i sten. Och är lika exakta som en matematisk formel. Eller en sticka i fingret. GUDs ande svävade över vattnet (en gudsvind svepte fram över vattnet, som det står i Bibel2000). I begynnelsen skapade GUD himmel och jord. Det är underbara utsagor om meningen i livet. Men har texten någonsin avsetts att ses som om GUD snickrade ett kosmos. Eller likt en glasblåsare som med sin utandning i ugnsvärmen format ett skirt hantverk av ljusspegel. Är det inte i själva verket ett provisoriskt uttryckssätt för att ladda naturen med det slags helighet som gör det värt att leva för? Som påvisar Livets underfundiga och trotsiga själva varande.

Ögonen är själens spegel. Orden är meningens reflex. Metaforerna är det sagoland som hjälper oss att få upp ögonen för det okända, det oförklarliga, gåtorna, den djupa meningen.

När dessa metaforer omsätts till realiserad hård verklighet blir de vassa, kantiga och extremt otympliga. Och reducerande. Alla ord är i någon mening metaforer. De avger ljud som i begränsad mening försöker ge en bild (metafor) av det som rör sig i en hjärna. Som toppen av ett isberg som alls inte röjer hela undervattenskroppen, provisoriska gestaltningar av ett tillstånd i ständig förändring. Dags att dra något gammalt över mig. Som om något nytt inte dög.