Palmsöndag

Intressant rolluppsättning. Åsnan och lärjungarna och Jesus. Den Stora Veckan börjar i en antiklimax - det kan inte ha uppfattats på annat sätt - och slutar med huvudpersonen död, begravd och försvunnen inte olik vilken nutida skumraskavrättning som helst.

I dag är början, början på slutet, eller kanske slutat på början - det är som hos Churchill, beroende på perspektiv.

Folk måste ha skrattat. Invasionsarmén som skulle rubba romarna; en åsna, några lantisar från Galiléen och en särpräglad rabbi. Hosiannaropen vittnar om folkhumorn. Atributen mellan den fullblommiga bilden av kung David och lärjungasksarna var helt olika, som bilderna hade växt. I praktiken var det knappast så. En pojke med stenslunga mot den gigantiske jätten från fiendearmén. Det var ju Davids historia. Gudsordet vittnar oftare underifrån är vad vi ser.

Det är som nålstick mot giganten. Makten ska veta att den kritiseras. Att ledarna är dödliga.

Det var ett alldeles nytt rike som bars in på åsnan. Folket skrattade. Men det fanns de som förstod...