Brinner det?

Någon hade gått fram som en skördetröska genom min trädgård, buskar, ädla och sly, gamla ormbunkar och torkat gräs, löv och pinnar, lianer och kaprifol, ölandstok och vilda tallar.

Nu skulle det eldas. Morgonen vibrerade stilla, vind åt rätt håll, och väldig stillsam. Tände. Det brann till, rörde sig snabbt genom högen och tog för sig av det lättantända, slocknade. Då låg svedda kvistar kvar i en stor och gles hög, trotsade hettan.

Jag hade inte gjort som vanligt, gjort en liten indianeld som kärna och sedan lassat på, det brukar vara osvikligt. Då finns det en kärna som brinner, den håller hettan och kan sedan under dagen förbränna allt. Nu hastade vinden genom högen och lämnade mycket obränt.

Predikaren i mig tog över. Vad var det jag såg? Elden är förtärande och förstörande, men är också tecken på glöd, den som kommer av brand. Kärnan saknades - ett bränncentrum! Glöder jag?

Glöder budskapet - det är talarens fråga. Påminner om överklassdamen som lyssnade till Wesley på Bristols torg. Fick frågan med hånfull underton; Tror du på vad den mannen predikar? Kvinnan var inte redo att avge egen bekännelse, svarar: Nja, men han tror på det!