Grunnar på kyrkan

i dess lokala form, local church, som man säger overdär. Ett fantastiskt instrument för många saker.

Tänker inte på någon särskild local church, de jag jobbat i, tillhör, besökt, predikat i, hört om. Tre saker framstår som problematiska, ytterst som utmaning:

1. Vi är alldeles för interna.
2. Åldersmixen ett problem
3. Språk och former har långt kvar till tvåtusentalet

Vi är alltså (1) upptagna av vårt eget. Kyrkan kräver sitt; sopas, sotas, fotas. Helt naturligt. Äger man så sköter man. Dessutom verksamheter. För att inte tala om de heliga träden - sammanträden. Hur är det med resurserna i pengar, el/olja och människor. Hur är fördelningen inåt och utåt? Fifty-fifty? 80/20? Najntinajn woan?

Att folk blir gamla (2) är inte problemet. Det är fantastiskt att se hur aktiva och alerta många är, utmärkt. Men vår kulturtradition är åldersfixerad. Gamla möter äldre. Medelålders medelålders, barnfamiljer möter barnfamiljer, tonåringar bara tonåringar... Små boxar med födelseår - där roterar vi. Församlingen har ofta berömt sig över att vara generationsövergripande. Stämmer det nuförtiden?

I 83 år läste vi (3) 1917 års bibelöversättning. Det har satt sina spår. I media är det den som citeras än. Arkaisk och inte lite högtravande. Det sägs om den översättningen att den bar ett språk som aldrig har talats, inte ens 1917. De språkliga ränderna sitter djupt. Själv tycker jag fortfarande att den grammatiska formen; Herren välsigne dig - är vackrare än nuversionen. Liksom Varde. Oh, vilket ord... Hur talas det i dag? Rinkebysvenska, musikvalet (är orgeln möjlig?), ordvalet. Vi är på väg in i en tid då människor lagt kristna traditioner bakom sig. Okunskapen sprider sig som ett askmoln. Vi kan sörja över det. Men har att anpassa oss, vårt språk, vårt tilltal, våra mötesformer.

Mot framtiden är det lång väg att vandra...

(Bilden från den vackra Trefaldighetskyrkan, metodistkyrkan vid Järntorget, numera Adventkyrkan)