Hann med en liten solnedgång innan Gardells näst sista:Bra frågor. Direkt osmakligt att låta barnen läsa utvalda texter ur 1917 års översättning, patetiskt.
Annars är han på kornet - Gardell. Vågar ställa frågorna som vi passar oss för, tvekar inte inför det egna vittnesbördet. Endast de lomhörda missar det.
Distinktionen mellan försoning och förlåtelse är kreativ och genial. Måste grunna vidare på den.
Hatet, hämnden och rättvisan är tunga temata, inte minst i just konung Davids psalmdiktning. Det slår mig hur lika de är nationalismen. Den som ogenerat gör skillnad på oss - innanför - och de andra - utanför. Älska inåt och hata utåt. Är det Gud eller är det primitiv mänsklighet?
För mig är svaret rätt givet, Gud har liksom bekänt färg. Älska inåt OCH älska utåt. Det är där Gardell sätter in stöten. Gud kan inte vara Gud bara för några.
Kristendomen, som tyvärr andra religioner, passar väl för att elda nationalism, be för kanonerna... Men rimligen är man då långt från kärnan. Älska era fiender...
Be för dem som förföljer er...
Å ena sidan det gudomligt födda som är kärleken, och å andra sidan det mänskligt korttänkta som är hämnden, som grabben sa som av omgivningen tvingades överväga att för den dödade broderns skull välja hämnden - för att bevisa sin kärlek, men fann att den bevisas bara om han tog livet på fullaste allvar.
Pastor Green skymtade förbi och militärkaplanen - det finns olika bilder, och osams har vi varit sedan korset - enligt Jonas.
Det är illa. Riktigt illa.
Tänker på Hartmans fina psalm (kolla särskilt 3e versen):
Sin enda grund har kyrkan i Kristus, Frälsaren.
Hon är hans egen byggnad, den nya skapelsen.
I världen som han löste från mörkret med sitt blod
blev hon den brud han krönte med evangelii ord.
Fast spridd i många länder är kyrkan endast en
och har en enda Herre och en bekännelse.
Av vatten född och Ande till ett och samma hopp
hon går till löfteslandet med samma resekost.
Med undran och med löje ser världen hur hon slits
av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.
Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred
om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.
När lögn och våld förmeras var är då jordens salt?
Vem hjälper och vem helar vid världens sönderfall?
Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ,
en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.
Guds kyrka är gemenskap med Fadern och hans Son,
det skådar hon och erfar i Andens kraft och nåd.
Guds helgon och martyrer betygar det med blod.
Omkring dem sjunger rymden där segerns kyrka bor.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar