Häromkvällen satt jag under kapellet i den rödaste delen av Kungsbacka kommun – Röda holme. Har förtöjt för natten vid en boj, hägrarna välkomnade mig, innan mörkret föll, och visade upp sina krafter i en urladdning av konflikt. Med sina opassande och hesa kraanden lämnade de skäret och nattens tystnad tog över. Samma kväll återvände Sarkozy och Barroso från Moskva. Ett snabbt krig med decennielånga konsekvenser av raserad infrastruktur och flyktingströmmar möts av ett hyggligt samlat EU. Krig på vår kontinent – igen! Att vi aldrig lär oss. Åter är det väl mest oljan och gasledningar som överordnas mänskligt grundläggande behov.
En skarv flög förbi, höstens väta samlar sig och tvingar sommaren på flykten. Jag lär mig aldrig det heller. Kramar sommaren som om den aldrig fick lämna mig. Söder om mig inget mera Sverige, men Danmark och sedan Tyskland. Gränserna känns särskilt konstgjorda då man sitter på havet. Ingen gräns kan dras i det våta element som omger oss, bär oss och när oss. 1900-talets historia, såväl som seklen som dessförinnan passerade, visade hur opålitliga gränserna är, och hur fatalt oförnuftigt nationalstater reagerar. Människan gled in över vår kontinent och visste det inte. Födan, livets kamp och kanske nyfikenhet drev dem vidare. Sedan sattes staketen upp, mitt blev inte ditt. Vi ägnade oss åt försvar. Konflikt istället för kärlek. Blod istället för broder- och syskonskap. Makt istället för mat.
Jag tycker inte att EU är perfekt, inte FN heller. Men det är inte heller Sverige. Vi behöver varandra, inte minst klimathoten skakar grunderna för våra liv. Samtidigt som vi behöver nya, mer globalt inriktade nivåer, behöver vi mod för beslutsfattning som inte bara tar sikte på nästa val. Någon har sagt att demokratin dör med nationalstaten. Det kan stämma. Den demokrati som siktar på makt, nästa val och kortsiktighet är redan självdöende. Nu behövs de folkliga stämmor som ger politiker och globala strukturer mandat att rädda jorden, de största hoten är människan själv. Antingen genom det vi gör, eller genom det vi inte gör. Utrotar fattigdomen t.ex. På Haiti raderas hela byar, men teven bevakar om de massiva betongmurarna utanför New Orleans håller då orkanen köar upp över Mexikanska golfen.
EU är idag det närmaste vi kommer en struktur som inte bara ser till kortsiktiga valvinster men höjer sig över dagspolitikens lättförlorade sländor. Men visst ockuperas man av lobbyister och förlorar sig i kompromisser som bara bygger vägar som för oss in i hopplösa återvändsgränder. Då USA viftar med Nato och nya robotsköldar är det EU som reser till Moskva för att tala om livet. Europa har en historia att hantera – och vi försöker. USA blåser på med kampropen God bless America. Min tro är att Gud börjar tröttna på det.
Ett modernt socialdemokratiskt parti ser att solidariteten saknar färg och gräns. Det gör oss till möjliga redskap för en förnyad agenda, som mindre fokuserar makt, och mer rätt.
Så ser jag på vårt engagemang i Europeiska unionen. Det är stora ord. Men mindre passar faktiskt inte längre…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar