onsdag 15 oktober 2008
Behövde lite tid för tanken
och ville skrämma bort hösten. Begav mig ut med båten. Siktade på Vinga. Vinden höll sig närmare ost än den var tillsagd, det var bra. Jag smög längs kusten, allt var perfekt. Utom det ihållande regnet, eller haglet som förgyllde sikten en stund. Temperaturen klarade knappast att passera tio grader, Vinden ökade. Det var långt från sommar. Man kan inte få allt. Men kanske kommer den i morgon! Optimisten får aldrig ge upp. Inte ens för lite hösthagel. Hamnade på Styrsö, inte som Vinga. Men nära havet. Tänker. Behöver det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
"Följ med mig bort till en öde trakt där vi kan få vara ensamma och ni kan vila er lite".
Du tänker för mycket! Vad händer om du skulle stanna en stund i tomheten, att kapitulera inför hösten och fall ner i Guds famn? Tids nog vaknar sommaren igen. Tills dess är det bara att tända en massa ljus, en brasa, en godbok kanske skriva, kanske bara läsa, soffan och den speciell snuttefilten och pussa på barnbarnen. Och så kan man äta en god lunch på stan i människovimmlet lågt borta från grå karga klippor.
Har inte tänkt på det. Tror du har rätt. Tanken går inte heller på så höga varv, naturen, vinden, navigationen slukar, sen sitter man där och kurar skymningen.
Trodde nu att jag var botad, efter regn och kylig blåst. Hemresan gav dock sol, uppskrämda hägrar, sälar... så helt släpper jag inte sommaren, inte än...
Kanske är det så att liksom Guds rike finns inom dig, så har också sommaren ett eget rike inom dig en paradissommar.
Tomheten eller ännu bättre benämning är "intet" och i detta intet är bara du och Gud.
Skicka en kommentar