Gränserna har förlorat allt

Ingen tvivlar längre på att världen inte gör halt vid våra gränser.
Kapitalismens idé är att växa. Expandera, utveckla, vinna, krossa, fusionera… Vi har inga goda alternativa ekonomiska modeller. Därför är det sedan länge socialdemokratisk politik att skapa folkligt förankrade regler för den råa kapitalismen. Staten måste hålla emot, sätta upp regler, vara en god kund, styra utvecklingen. Inte främst äga, inte kuva. Det är med reformer och regler som nationen styrs.
Nu är det tveklöst uppenbart att det inte räcker att göra det på nationell grund. På många områden är inte ens EU tillräckligt omfattande. Stora kontinentala strukturer behöver samverka för att hantera de stora frågorna tillsammans; ekonomins reglering, befolkningsströmningarnas reglering, miljöregler, nätverk mot kriminalitet. Först då kan vi arbete för att möta miljöhotet, globala ligor, flyktingsmugglare och usla stater som missköter sina medborgare OCH kortfristigheten hos de kapitalhungriga.
Extremt höga löner, optioner och förmåner anses vara priset för de djärvas risktagande. Men just den risken kan de inte ta, då ropar kapitalstrukturerna på pappa staten och mamma politiker och syster folket. Det i sig är skäl nog för dels begränsningar av kapitalflödena och detta visar behovet av samhälleliga strukturer som gynnar utjämning, minskande klyftor och fler nätverk av solidaritet.
Mitt i denna globala turbulens gör Mona Sahlin tyvärr misstaget att slå på trumman för gemensam politik med miljöpartiet. Misstaget var INTE att inte inbjuda vänstern, de står än mer tomhänta inför de stora frågorna. Jag tror att Mp:s analys av klimatoron är korrekt, men tror inte att de förfogar över instrumenten för att hantera dem. Men det stora misstaget var fegheten att inte nu diskutera de globala strukturerna och den kapitalistiska hänsynslösheten.
Detta är ett ständigt problem för socialdemokraterna. Partiet måste alltid bära ett mått av statsmannaskap och kan inte exploatera uppenbara politiska hemmavinster. Men mer kunde ha gjorts, och måste göras.
(Att binda in mp i vänsterfållan är rätt, men timingen var grovt felbedömd. Vänsterpartiet är lika yrvakna i EU-frågan, men om det hör man inte mycket.)
Nu återstår frågan om hur vi visionerar om vårt globala arbete och engagemang i Europeiska unionen. Jag är kritisk till att Marita Ulvskog verkar bli vårt förstanamn på EU-listan. Det skickar fel signaler om vårt behov av att vidga de politiska gränserna och sänker temperaturen för våra möjligheter att driva vår politik på en allt större arena. Men det får inte hindra vårt engagemang för de gemensamma arenorna. Mycket talar för att Olle Ludvigsson blir Västsveriges namn. Politiskt är han oprövad men bakgrunden i krisskakade Volvo PV är ingen dålig utgångspunkt.
Dagarna som nu gått, krisen som fördjupas och kallas allt oftare för krasch, visar att de idéer vi som parti står för är gångbara, men bara om de globala perspektiven stärks. Vi borde söka partners för detta arbete. Men många är lamslagna och tystnaden talar inte, inte heller i den här situationen.