Demokrati och kapitalism är liksom hösten, luften och kvällens trötthet en naturlig del av livet. Men allt måste hanteras, vårdas, debatteras, vridas och vändas på.
Jag har tidigare skrivit om kapitalisterna, främst de som handlar och (o)vårdar andras pengar. De brukar brösta sig för riskerna de tar, det som ska betalas i optioner och förmåner. Men då krisen slår till fullt ut är risktagandet och ansvaret som bortblåst, för det går inte ta just det ansvaret, inte det yttersta för sina handlingar. Då ropar man, som autonoma tonåringar, på sina föräldrar. Så sitter folket där med sina regeringar och ska ta allt ansvar; betala, städa och reparera.
Hos många väcks då, men först då, insikten om att stater bör reglera. Att den goda och stora staten har en funktion. Att nu se Bush, Reinfeldt och de andra högermännen ta ansvar och låta statens ansvar och ägande vidgas är intressant. Det visar svårigheterna mellan teorierna/ideologierna och praktiken.
Så sitter vi där med huvudet i samma svarta säck. VI berörs och hänger ihop. Att då låta de demokratiska institutionerna ta ett större ansvar för det gemensamma verkar rimligt. Det borde lära avreglerarfundamentalisterna en del. En hel del.
Borde staten ta över Volvo?
Rektorsdebatten i Lund är måhända en annan sak. Man tvingas ta ansvar för alla andra som bär samma färg, tro eller härkomst. Har vi inte kommit längre?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar