lördag 29 november 2008

ADVENT

handlar mindre om väntan, mer om ankomst. Det är kyrkoårets inledning. Ett nytt oskrivet ark rullas ut framför oss; mer av nyårsstämning anbefalls. Ljus i fönstren, i tallar och granar, hus som ibland översmyckas, kanske för att imponera. Vad är det som egentligen sker?

Emanuel Karlsten betonade Sanningstemat i helgmålsringningen. Som om kristen tro handlar om en livslång kamp för att hålla sig till eller erövra sanningen. Enligt sig själv som motbild till vår tids fixering vid egot; "feel good"-perspektivet.

Möjligen oroar jag någon om jag påstår att det är varken det ena eller det andra som är kristentrons fokus.

Advent förkunnar året som Herren har valt. Mänskliga palmer och Hosiannarop bekräftar ankomst, men bilderna ger inte vidden av Guds "angrepp" på världen. Vid sanningstemat kommer vi alla till korta, vi är inte Gud! Därför dröp Eva och Adam ut ur Lustgården och vandringen därifrån är mänskliga generationers sökande; efter vad? Inte främst sanning, inte heller "feel good". Men lydnad.

Att mitt i sin gudagivna skapelselusta, expanderande världsbild och självupptagna egotripp söka den gemenskap med Gud som bygger på det ömsesidiga förtroende som hittills är enkeltriktat; Gud tror på oss. (litar på, hoppas på, önskar gott för...)

Tror vi på Gud? Inte bara håller för troligt, inte bara hävdar för sant, men ömsesidigt delar livet? (Litar på, hoppas på, önskar gott för...)

Det är samspelet med Gud som är kristentrons centrum. Det lärde vi av Jesus. Det förkunnar Mästaren då han kommer; i krubban, på åsnan, på korset eller då himlarna öppnas.

Det var inte lätt ens för Honom. Han tvekade på steget, visste inte om han skulle orka, om han förmådde hålla fast, om han skulle hålla ut.

Men, sa han, "inte som jag vill utan..."

Lydnadens evangelium kanske inte är det smakligaste. Det kostar på. Vi kommer att misslyckas, men får försöka igen. Finns det någon att lita på, lita till är det Gud.

Därför förkunnas nu Guds rike. Medborgarskapet rymmer vissa krav. Men gemenskapen med Gud gör det värt det. Till den övertygelsen är vägen tro, hopp och kärlek. Annan väg känner vi inte.

Det är ett kärvt budskap - och ett mysterium (eller kanske snarare ett under) att resan kan genomföras. Men Gud har gjort det möjligt...

Och, det är inte oviktigt, fokus ligger inte på oss, utan på Den som kommer, inte på vårt gensvar, men på Guds avsikt.

4 kommentarer:

Anonym sa...

PA i min adventspredika talades om att i biblen står det på 365 ställen, Var ej RÄDD.

L

Anonym sa...

Och du kopplar lydnad med rädsla? Intressant, det gör inte jag, lydnad (hålla sig till reglerna) är grunden för att bygga relation. Visserligen tål relationen olydnad, men den byggs inte upp av olydnaden.../PA

Anonym sa...

Pa igen.
Jag tolkade det som en kommentar till min text, insåg sedan att det var en rapport från en annan vinkling (kanske mera sydländsk)
Så är det, temat duger till mycket - och allt handlar om Ett nådens år ... /PS

Anonym sa...

Jag tycker ditt inlägg väcker många funderingar. Lydnad säger du, du måste filurera vidare på det där, så att det blir begripligt! Någonstans i mig känns lydnad som fler stängda dörrar än öppna.