ADVENT

handlar mindre om väntan, mer om ankomst. Det är kyrkoårets inledning. Ett nytt oskrivet ark rullas ut framför oss; mer av nyårsstämning anbefalls. Ljus i fönstren, i tallar och granar, hus som ibland översmyckas, kanske för att imponera. Vad är det som egentligen sker?

Emanuel Karlsten betonade Sanningstemat i helgmålsringningen. Som om kristen tro handlar om en livslång kamp för att hålla sig till eller erövra sanningen. Enligt sig själv som motbild till vår tids fixering vid egot; "feel good"-perspektivet.

Möjligen oroar jag någon om jag påstår att det är varken det ena eller det andra som är kristentrons fokus.

Advent förkunnar året som Herren har valt. Mänskliga palmer och Hosiannarop bekräftar ankomst, men bilderna ger inte vidden av Guds "angrepp" på världen. Vid sanningstemat kommer vi alla till korta, vi är inte Gud! Därför dröp Eva och Adam ut ur Lustgården och vandringen därifrån är mänskliga generationers sökande; efter vad? Inte främst sanning, inte heller "feel good". Men lydnad.

Att mitt i sin gudagivna skapelselusta, expanderande världsbild och självupptagna egotripp söka den gemenskap med Gud som bygger på det ömsesidiga förtroende som hittills är enkeltriktat; Gud tror på oss. (litar på, hoppas på, önskar gott för...)

Tror vi på Gud? Inte bara håller för troligt, inte bara hävdar för sant, men ömsesidigt delar livet? (Litar på, hoppas på, önskar gott för...)

Det är samspelet med Gud som är kristentrons centrum. Det lärde vi av Jesus. Det förkunnar Mästaren då han kommer; i krubban, på åsnan, på korset eller då himlarna öppnas.

Det var inte lätt ens för Honom. Han tvekade på steget, visste inte om han skulle orka, om han förmådde hålla fast, om han skulle hålla ut.

Men, sa han, "inte som jag vill utan..."

Lydnadens evangelium kanske inte är det smakligaste. Det kostar på. Vi kommer att misslyckas, men får försöka igen. Finns det någon att lita på, lita till är det Gud.

Därför förkunnas nu Guds rike. Medborgarskapet rymmer vissa krav. Men gemenskapen med Gud gör det värt det. Till den övertygelsen är vägen tro, hopp och kärlek. Annan väg känner vi inte.

Det är ett kärvt budskap - och ett mysterium (eller kanske snarare ett under) att resan kan genomföras. Men Gud har gjort det möjligt...

Och, det är inte oviktigt, fokus ligger inte på oss, utan på Den som kommer, inte på vårt gensvar, men på Guds avsikt.