Dimma omsluter mig

Som jagade andar lyfter sjok av dimman genom hamnen på Vinga. ”Det går ett spöke genom hamnen” som Marx skulle ha sagt, kanske ha sagt. Gjorde nyss ett försök att lämna hamnen. Här hade dimman lyft, sikten var säkert 50 meter, kanske mer. Redan innan dimman lade öarna i försoningens dunkel bakom mig var tjockan manifest och massiv framför mig. Jag bara anade fören på min båt, och den är inte långt borta! GPS-plottern lotsar mig rätt, men vad hade jag om den slutade att fungera? Dessutom skulle jag passera ett av Sveriges mest trafikerade vatten: Göteborgs inlopp. Jag vände.
Blir väl här till vintern. Om jag då har några vänner kvar kanske de bokar en båt Annandag Jul och kommer ut och muntrar upp mig. Välkomna!
Dimma fascinerar mig. Häromåret gick vi från Skagen till Väderöarna – ca 80 distansminuter – havet låg blankt som en spegel, solen spred sin värme, rätt vad det var gick vi in i den grå världen. Solen försvann, det var som om den aldrig funnits, sikten drog med solen och där var vi, i en bubbla av finmaskigt molekylnät av vatten – inget mer fanns att se. Nu – på Vinga en novemberdag – hör jag fartygen signalera genom tjockan. Dimmornas slöjor drar genom hamnen. Sjöfartsverkets skuta drog ostvart före gryningen, skarven och några talgoxar är ensamma kvar med mig. Till och med sillen har flytt.
Nu skriver jag inte för medlidande, jag hör hur ni säger; ”Vad skulle han därute att göra?” ”Vuxna karl´n, inte begripa!” eller ”Han kan gott ha det, vi andra släpar och drar.” eller ”det är oacceptabelt att somliga kan sköta sina uppdrag från Vinga!”
Dimsjoken svävar västerut, alla ska de till Danmark. Någon gång torde väl dimmassan ta slut, till våren, senast då. Måste ju sjösätta båten!