Ett nytt år har slagit upp dörren. Det drar kallt där innifrån det tillstängda rummet. Hoten tornar upp sig som berg som skymmer alla horisonter. Det tar en stund innan man finner dalgångarna som bär genom framtidslandskapet.
Jag fick ett brev före nyår. En gammal vän, en gammal man, som skrev ett brev - han kallade det sitt Testamente - till sina barn och barnbarn. Han sände det också till vänner kring jorden. Själv skrev han från ett sommarvarmt Sydafrika där han nu flyttat ut till bushen och nu bor granne med de stora djuren i nordost.
Ofta riktar han sig mot mänskligheten. Han kallas oss Earthlings. Inte afrikaner, kristna, kvinnor - bara Earthlings - JORDBOR.
Vi har en enda värld, ett enda gemensamt hopp, och en enda kärlek som binder oss samman. Han talar förstås om UBUNTU - det oöversättliga ordet som talar om att vi är beroende av varandra, lider en lider alla, du är jag och jag är du... Han påminner om att många afrikanska språk inte har något ord för religion/er. Varför benämna något som är självklart? Klart det är en andlig värld vi lever i; men Gud får många namn.
Det är ur denna gemensamhetsfålla som han ser på jordborna. Ur detta gemensamma hushålls perspektiv betyder det allt vad som händer runt omkring. Längs detta spår har jag inga problem med att dela och entusiasmeras av vännens text.
Han pekar inte ut några lösningar, uppmuntrar snarare läsarna att finna sina stigar genom landskapet. Men han är fullständigt pessimistisk när det gäller institutioner; nationer, partier, kyrkor...
Han gör det från sin sydafrikanska bakgrund och sin egen kamp mot apartheid. Institutioner värnar sitt eget, sina intressen, de egna positionerna. Hoppet - menar han - finns i de enskilda människor som vågar vandra längs sitt samvetes väg. De kan sluta sig samman i en klunga av jordbor som tar kampen för nya sätt att värdera, kring miljö, gemenskap, fred, ekonomi...
Earthlings - bryt upp för att bygga en ny samtid. Det är nog hans budskap. Kampropet är Ubuntu och det betyder inget vilka etiketter vi är fostrade i.
Gazakrisen utgör bild som utmanar mig. Livet - så mödosamt snickrat av drömmar och längtan, utbildning och kärleksband - är dyrbart för oss. Inte bara vårt eget följer det mönstret, också andra - alla andra.
Kan vi bygga nytt tillsammans - 2009 är år 1. Ny tid, gemensam tro på Livet
2 kommentarer:
Du skriver så vackert! Ditt engagemang och din medkänsla lyser igenom och berör på djupet. Jag hoppas att vad du än gör nuförtiden, att du gör något som kommer många människor till godo. Du är en sån där människa med ett medvetande som behövs där det verkligen går att påverka något. Jag hoppas att du är på ett sånt ställe!
Mycket fint. Jag har hört det innan men är ännu vackrare i skrift än i telefon. Saknar dig!
Skicka en kommentar