Nyspråk och språkets förändring kan alltid bli en källa till irritation, men också glädje. Det är så många ord som saknas, och så saknas ord då man ska säga något viktigt.
Särskrivningar oroar jag mig för. Det är skillnad på en sjuksköterska och en sjuk sköterska. Jag brukar säga att man ska läsa orden och göra uppehåll då orden tar slut, då hör man.
Rök fritt - kan inte kombineras med en överstruken cigarett.
Låneord förfasar jag mig mindre över. Språkets gränser har alltid stått öppna mot omgivningen. Vi behöver dem.
Andra ordningar oroar mig. Jag har alltid försökt vara mån om att i uppräkningar nämna mig själv sist. Det tycker jag borde gälla. Men oftare och oftare läser man; ”Jag och hon…”, ”min och NNs bil…” Är jag omodern, eller har jag rent av fel? Men tills jag är övertygad tycker jag att det är mera modest och artigt att nämna andra först.
Punkter är ett annat område. De hör i vart fall till det skrivna språket. I stort har de rationaliserats bort i svenskan. Då menar jag inte de som kommer i slutet av en mening, men som i förkortningar ovan, eller vid datumskrivning, namnskrivning, skyltar etc. Man kan nog avgöra åldern på dem som fortsätter att sätta punkt – vill man skoja till det kan man säga att de har närmare till punkt!
Tankstreck är min favorit – det har ni kanske märkt. Semikolon tycker jag också man kan använda oftare. Tre punkter på slutet passar fint - ibland.
Framförallt ska språket brukas. Lite fel smakar bra...
2 kommentarer:
Tar till mig din sista mening - och fortsätter med bloggandet!
Mycket bra. Inser genast var jag skolats. Tankestreck däremot är inte min grej, ännu. Men att sätta andras namn först, alltid! Kram!
Skicka en kommentar