Den öppna demokratin i Israel har beundrats i Mellanöstern. Motvilligt och ofta tystlåtet. Men vi har sett hur demokratin snävas in i många länder och hotas. Medborgare bevakas och kontrolleras och det finns risk för att hamna i gruppen av misstrodda. Hela det öppna samhället hotas, av terror och av överreaktioner.
Den kraftiga krigföringen stärker inte moralen.
De medborgare i Israel som har arabiskt/palestinskt ursprung har alltid varit medborgare utan alla rättigheter. Systemet är raffinerat, förvägrad militärtjänst innebär begränsade rättigheter till ägande, försäkringssystemen skiljer sig åt och utbildningsalternativen begränsas. I östra Jerusalem är det än mer komplicerat med tillstånd som kan förloras vid t.ex. äktenskap eller studier utomlands. Det gäller araber i Israel, aldrig judar i Israel.
Nu förbjuds vissa politiska partier och man ska ha klart för sig att det finns gott om partier med extrema åsikter i Knesset.
De palestinska ledarna balanserar på en tunn tråd av förtroende. Den sköra demokratin med begränsade möjligheter till normal demokratisk verksamhet och förmåga att leverera är begränsad under den nyckfullt reglerande ockupationsarmén. Av det skälet har inte demokratin lyckats slå rot, yttrandefriheten har varit begränsad och ledningssystemen har ideligen drabbats av grundliga bakslag, inte minst genom IDFs straffexpeditioner; departement har förstörts, arkiv har rensats, datorer har slagits sönder.
Jag besökte Västbanken såväl några dagar efter dödsskjutningarna mot en demonstration i Ramallah (2000) som efter den förödande attacken mot flyktinglägret i Jenin (2002). Jag besökte sjukhus och satt vid sorgehus. Demonstrationen tog sikte på misstankar om känsliga förändringar kring Al Aqsamoskén i Jerusalem och provocerande tunnlar under området, Jeninattackens husrivninger och dödande efter ett självmordsattentat inne i Israel.
Arafat, Abu Ala, Abbas… alla har de prövats men underkänts som parter. Sedan vann Hamas valet och den palestinska myndigheten trängdes åter tillbaka till Ramallah, oförmögen att hålla ihop den sköra nationen och ett ”förlorat” Gaza.
De demokratiska framsteg man ändå såg efter 1996 års val i Palestina har förlorats och det som kunde bli den första vitala demokratin i arabvärlden har bränt sig på sina erfarenheter.
Visst finns det ett samband mellan förlorad demokrati och samhällets moral. Nu har Israel passat på att ta till storsläggan i skarven mellan två presidenter i USA. Vi hoppas på Obama, men är det möjligt…
(I min Bibelläsningssite kommer vi att konstatera att en av de första orterna som nämns i Genesis, av dem som vi nu känner, är just Gaza, i 1 Mos 10.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar