Dagens krönika i tidningen Broderskap

Orden och människorna...

”Han saknade ljudet av deras lätta flykt, de pilsnabba kortvingade orden som sökt en trumhinna att beröra och ljudet av de långa smala vingarna – tillhöriga andra ord – som lättjefullt, flärdfullt och omsorgsfullt svingade sig upp, skapade överblick för att sedan i långa rytmiska svängar falla ner över de församlade. Eller svärmarna av tätt packade ord som lyfte i flock, snabbt ordnande sig i hierarkisk ordning och till synes ostyrda bytte de boplats; från hans skärpta hjärna till dem som förstrött lyssnade.”

Sedan två år ägnar jag en del av min tid till det jag drömt om under minst fyrtio år. Orden och skrivandet. Jag har väl egentligen alltid skrivit, ända sedan jag som förskolebarn lärde mig att också rabbla alfabetet baklänges.

Jag har nu skrivit 3-4 romaner, jobbar med ytterligare ett par. Det finns saker som vill bli berättade. Däremot verkar det inte lika självklart att de vill bli förlagda, nu är de mest bortlagda i min skrivbordslåda. I december hade en bokcirkel läst ett av mina andra manus, vi hade ”författarafton” hemma i vårt kök. Jag berättade om skrivandet och cirkeldeltagarna berättade om sina tankar då de hade läst mitt manus. Det var en fantastisk kväll – för mig. Att få sina egna tankar, ord och berättelser återberättade, intagna i en annan människas liv, var en viktig stund. Ordet är det instrument vi har för att klä tankar, erfarenheter och reflektioner. Samtalet är "sakramentet" då vi får dela.

Det tar tid att skriva, tid att läsa så det känns närmast heligt att ha fått låna andras människors tid och tillsammans vandra ut i den stora världen.

Mitt första manus – Båten var tungt lastad – finns nu med bland texterna som organiserats i ett ”Bok-SM”. En sajt har öppnats, Kapital 1 (www.kapitel1.se), och där diskuteras skrivandet och ges chans att läsa. Nu finns det 250 manus i en ”tävling” som fortgår i etapp 1 till den 31 mars, därefter ett par finalomgångar. Det är inte lätt att hitta sina favoriter, där finns olika genrer och olika kvalitet men det är lite obekvämt att läsa via datorskärmen.

Människor är som böcker i ett bibliotek, bara öppnade och lästa blir de till Mänsklighetens erfarenhetsbas.

”Hemmet översvämmades inte av det skrivna ordet, men skolan öppnade nya pärmar och med bussen kunde man ta sig till köpingen där stora biblioteket öppnade himlen för läshungriga barn. Dit hade han rest, först med storebror, sedan ensam. Varje fredag. Han hade lärt sig att dividera med bibliotekarien om att få utökad ranson, så att böckerna räckte veckan ut, ändå hände de att det tog slut redan till söndagskvällen.

Han hade blivit bibliotekarie. Det var ett ord han ännu nästan inte tog i sin mun. Det var ett stort ord, ett närmast förmätet epitet, inte värdig en enda liten människa, och framförallt inte honom. ”Jag arbetar på ett bibliotek”, så sa han det. Det var heligt nog. Men att vara bibliotekarie, det var närmast för gudar. Det var inte orden som bar honom, han var endast en ödmjuk tjänare under bokstavens helgade vandring genom en smutsig värld. Han var mottagare av de skrivna tecknen, han visade gärna människor tillrätta. Men aldrig att han yvdes över den stora mängd kunskap som letat sig in under han nu tunna hår.” (ur mitt manus: Hur döper man en sjö?)
PA Sahlberg"

länk till min bok på Bok-SM här.