Vi har bott rätt nära varann, han har alltid funnits. Jag tillhör den där generationen som smått vettskrämda rycktes ur sängen en juninatt 1959 för att lyssna till slagsmål i NY. Snacka om moralisk kulturkrock. Kanske var det världen som kom till oss, eller Ingos höger som träffade oss. Sedan följde man väl alla skrönorna, om de gigantiska grävskoporna, om högar av pengar.
Första moderna stjärnan? Var det vad Ingemar Johansson var? Den cigarrökande boxningsexperten var som en parodi från en halvdålig film, men så charmerande att han gick rätt igenom rutan med sin jargong som inte saknade poänger.
När Ingemar hämtade dottern och andra kullaviksbarn med sin folkabuss på Västkustgården efter en lägerhelg var det en pappa som vem som helst. Dottern gick kanske på någon barngrupp i Sandlyckans kapell. Inte talade vi då om juni femtinie. Det hade jag gjort om det hade varit idag.
De kom tillbaka – bilderna – när jag såg det ömsinta porträttet som Tom Alandh hade gjort. Birgits varma och raka ord om exmaken, bildklippen från den gräsliga sporten, samma obegåvade nivå på sportjournalisternas frågor… Nu är han död. Golvad, kanske man ska säga. För gott.
Fint att få en sådan bild tecknad av sig… (repris fre 6 mars i svt2 14.10)bild från AB.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar