Bloggeriets inre logik

.

ALDRIG HAR SÅ MÅNGA HAFT SÅ MYCKET ATT SÄGA (till om)

De flesta av oss i bloggosfären har en liten läsekrets. Det är en regelbunden hälsning, men visar bilder av vad som pågår i hjärnor, möten mellan människor, reflektion om livet.

En och annan gång flammar det till och uppmärksammas, det som skrivs. Läs om kollegan som hamnade i tysk radio. Här.

En annan kollega, här och i flera andra bloggposter, har naturligtvis alldeles rätt om tidningsdödens demokratiska dilemma, ävenså kommersialiseringen av tidningen och förlusten av den grävande journalisten.

Men,
som jag framhållit tidigare, nu finns det en chans för människor att säga sitt utan filter, ett samtal kan få vingar, människors tankar möts.

Intressant var ju att den svenska kungafamiljen la ut ett Youtubeklipp om kronprinsessans förlovning. Jag är övertygad om att de var Obama-inspirerade. Under Ingmar Eliassons tid vid hovet har kungen gjort fler och fler saker mer och mer rätt. Imponerande. Nu har hovet dragit in kommentarsfunktionen till klippet. De hinner inte bemöta allt, säger de:

DN skriver idag:
"YouTube-klippet som lades ut den 24 februari hade efter ett dygn cirka 89 000 visningar och 329 kommentarer. I dag har det visats 297 529 gånger.

- Fördelen med att välja det mediet var att kungafamiljen fick berätta sin historia rakt av och på sina egna villkor utan att journalisterna satte agendan. Genom att ta bort kommentarer som inte var till deras fördel visar de att de inte förstår det nya sättet att kommunicera och missar även en fantastisk möjlighet att lyssna och lära av folket, säger Sofia Strömberg."

Läs hela artikeln här.

Nej, det finns inte en chans att bemöta. Jag tror inte heller det behövs. Det finns stollar på nätet - var finns inte det? - men pysventiler spelar roll. Jag har tidigare diskuterat etiken, vi måste alla läsa med den uppsättning filter vi alltid borde använda; i vilket syfte sägs det som sägs?

Vi levde under en statsmakt där kung och kyrka satte dagordningen. Vi fick ett politiskt samhälle, statsministern fick tala till folket utan kritiska frågor, vi fick sedan ett mediasamhälle som satte dagordningen. Nu har vi en miljö där alla kan komma till tals.

Vi bygger nät - det är liksom hela poängen, artificiellt och distanserat, javisst, men vi går ut och in i varandras medvetanden. Det är en del av mötet.

Det är fantastiskt, men det är som elräkningen; vi måste ideligen träffa val. Det är nu i vår hand. Är det inte skönt?

(Jo, jag vet att inte alla har tillgång till dator.)