Att viss konkurrens kan vara nyttig. Det är okontroversiellt, sedan återstår frågan om allt kan och ska drivas som på en tävlingsbana.
Men kan också konflikten vara utvecklande?
Politik bygger i grunden på just det – motsättningar och konflikt. Den tydliggör, kan skapa begriplighet, visar olika perspektiv. Höger-vänster beskrivs traditionellt som frågan om konflikt mellan individen och kollektivet. I extremversionen står positionerna mellan nattväktarstat och frågan om staten ska sköta allt. I princip finns ingen av dessa extremer (staten kan inte göra allt men kan inte heller låta bli att lägga sig i sådant som styr individen). Europeisk politik ligger i allmänhet längre till vänster medan USA längre till höger. Kanada mitt emellan.
Dessa perspektiv rymmer konflikt, och måste diskuteras. En växande stat måste möta kritik och ifrågasättande ur ett frihetligt perspektiv. En passiv stat måste möta kritik från rättviseperspektiv.
I USA flammar nu debatten om detta, ytterst kanske symboliserad av sjukförsäkringsdebatten. Nästan 50 miljoner saknar en rimlig sjukvårdsförsäkring. I världens rikaste stormakt går människor under av de mest banala sjukdomar, samtidigt som de försäkrade överkonsumerar sjukvård och ger landet ett av de mest dyrbara systemen i världen.
Obama målas ut som socialist eller kommunist av kritikerna, de som hävdar att individen själv träffar sina val. (Men glömmer frågan om den grundläggande friheten att välja verkligen gäller alla.)
Men bär konflikten fram en lösning?
Jag tror att konfliktkulturen överdrivs. Nästan ingen annan verksamhet drivs av samma konfliktenergi som politiken. Det liknar den råa kulturen på gatorna, bland de laglösa. Nästan all annan mänsklig gemenskap bygger på samarbete, konsensus eller överenskommelser.
Kan politik och demokrati drivas till ett spänningsfullt samtal som mer styrs av samarbete? Det verkar som om demokrati i sig gynnar ett slags tudelning av folket.
De flesta val vinns med några få procentenheter över 50%. Det är sunt för det sätter press på valvinnaren att nästa val riskera förlora makten. Det är osunt om det driver fram en permanent motsättning där konflikten blir saken
Visar inlägg med etikett demokrati. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett demokrati. Visa alla inlägg
söndag 23 augusti 2009
lördag 21 mars 2009
Bloggeriets inre logik
.
ALDRIG HAR SÅ MÅNGA HAFT SÅ MYCKET ATT SÄGA (till om)
De flesta av oss i bloggosfären har en liten läsekrets. Det är en regelbunden hälsning, men visar bilder av vad som pågår i hjärnor, möten mellan människor, reflektion om livet.
En och annan gång flammar det till och uppmärksammas, det som skrivs. Läs om kollegan som hamnade i tysk radio. Här.
En annan kollega, här och i flera andra bloggposter, har naturligtvis alldeles rätt om tidningsdödens demokratiska dilemma, ävenså kommersialiseringen av tidningen och förlusten av den grävande journalisten.
Men,
som jag framhållit tidigare, nu finns det en chans för människor att säga sitt utan filter, ett samtal kan få vingar, människors tankar möts.
Intressant var ju att den svenska kungafamiljen la ut ett Youtubeklipp om kronprinsessans förlovning. Jag är övertygad om att de var Obama-inspirerade. Under Ingmar Eliassons tid vid hovet har kungen gjort fler och fler saker mer och mer rätt. Imponerande. Nu har hovet dragit in kommentarsfunktionen till klippet. De hinner inte bemöta allt, säger de:
DN skriver idag:
"YouTube-klippet som lades ut den 24 februari hade efter ett dygn cirka 89 000 visningar och 329 kommentarer. I dag har det visats 297 529 gånger.
- Fördelen med att välja det mediet var att kungafamiljen fick berätta sin historia rakt av och på sina egna villkor utan att journalisterna satte agendan. Genom att ta bort kommentarer som inte var till deras fördel visar de att de inte förstår det nya sättet att kommunicera och missar även en fantastisk möjlighet att lyssna och lära av folket, säger Sofia Strömberg."
Läs hela artikeln här.
Nej, det finns inte en chans att bemöta. Jag tror inte heller det behövs. Det finns stollar på nätet - var finns inte det? - men pysventiler spelar roll. Jag har tidigare diskuterat etiken, vi måste alla läsa med den uppsättning filter vi alltid borde använda; i vilket syfte sägs det som sägs?
Vi levde under en statsmakt där kung och kyrka satte dagordningen. Vi fick ett politiskt samhälle, statsministern fick tala till folket utan kritiska frågor, vi fick sedan ett mediasamhälle som satte dagordningen. Nu har vi en miljö där alla kan komma till tals.
Vi bygger nät - det är liksom hela poängen, artificiellt och distanserat, javisst, men vi går ut och in i varandras medvetanden. Det är en del av mötet.
Det är fantastiskt, men det är som elräkningen; vi måste ideligen träffa val. Det är nu i vår hand. Är det inte skönt?
(Jo, jag vet att inte alla har tillgång till dator.)
ALDRIG HAR SÅ MÅNGA HAFT SÅ MYCKET ATT SÄGA (till om)
De flesta av oss i bloggosfären har en liten läsekrets. Det är en regelbunden hälsning, men visar bilder av vad som pågår i hjärnor, möten mellan människor, reflektion om livet.
En och annan gång flammar det till och uppmärksammas, det som skrivs. Läs om kollegan som hamnade i tysk radio. Här.
En annan kollega, här och i flera andra bloggposter, har naturligtvis alldeles rätt om tidningsdödens demokratiska dilemma, ävenså kommersialiseringen av tidningen och förlusten av den grävande journalisten.
Men,
som jag framhållit tidigare, nu finns det en chans för människor att säga sitt utan filter, ett samtal kan få vingar, människors tankar möts.
Intressant var ju att den svenska kungafamiljen la ut ett Youtubeklipp om kronprinsessans förlovning. Jag är övertygad om att de var Obama-inspirerade. Under Ingmar Eliassons tid vid hovet har kungen gjort fler och fler saker mer och mer rätt. Imponerande. Nu har hovet dragit in kommentarsfunktionen till klippet. De hinner inte bemöta allt, säger de:
DN skriver idag:
"YouTube-klippet som lades ut den 24 februari hade efter ett dygn cirka 89 000 visningar och 329 kommentarer. I dag har det visats 297 529 gånger.
- Fördelen med att välja det mediet var att kungafamiljen fick berätta sin historia rakt av och på sina egna villkor utan att journalisterna satte agendan. Genom att ta bort kommentarer som inte var till deras fördel visar de att de inte förstår det nya sättet att kommunicera och missar även en fantastisk möjlighet att lyssna och lära av folket, säger Sofia Strömberg."
Läs hela artikeln här.
Nej, det finns inte en chans att bemöta. Jag tror inte heller det behövs. Det finns stollar på nätet - var finns inte det? - men pysventiler spelar roll. Jag har tidigare diskuterat etiken, vi måste alla läsa med den uppsättning filter vi alltid borde använda; i vilket syfte sägs det som sägs?
Vi levde under en statsmakt där kung och kyrka satte dagordningen. Vi fick ett politiskt samhälle, statsministern fick tala till folket utan kritiska frågor, vi fick sedan ett mediasamhälle som satte dagordningen. Nu har vi en miljö där alla kan komma till tals.
Vi bygger nät - det är liksom hela poängen, artificiellt och distanserat, javisst, men vi går ut och in i varandras medvetanden. Det är en del av mötet.
Det är fantastiskt, men det är som elräkningen; vi måste ideligen träffa val. Det är nu i vår hand. Är det inte skönt?
(Jo, jag vet att inte alla har tillgång till dator.)
onsdag 18 mars 2009
Reinfeldt försöker göra en Persson
det ser rätt bra ut, låter inte så dumt, men är förfärligt. Göran Persson gjorde det under krisåren då han skulle rädda statens finanser (som finansminister var han helt rätt och strålande, det var tuffa år) då han höll ut avståndet till LO - en intresseorganisation.
Men då nu Reinfeldt försöker samma grepp med SKL är det något annat som sker. "SKL är en intresseorganisation" säger statsministern hos KG Bergström. Så den samlade kommun- och landstingssektorn, ledd av en moderat; Anders Knape, är för honom en partsinlaga. Vad är då statsministern? Den högst stående domaren, eller är han en politiker, vald av folket på den statliga nivån, medan folket på landstings- och kommunnivå valt sina "intresseföreträdare"? Banalt och dåligt. Drivs denna linje vidare är Reinfeldt intresseföreträdaren för staten (vad nu det egentligen är?) och de andra vaktar sina små intressen i kommuner och landsting.
Det är en förfärlig modell. Försvaret är en intresseorganisation, Försäkringskassan en annan. Men över allt detta svävar statsministern, han som är utan partsintressen. Bah!
Demokratin som styrelseskick håller på att kidnappas. Idén är ju egentligen den att det är folket som organiserar sig, sköter sina gemensamma angelägenheter, väljer på tre (fyra med EU) nivåer och låter förtroendevalda sköta de gemensamma affärerna, efter fyra år prövas de och nytt mandat lämnas. Reinfeldt borde nog redogöra för sin syn på samhälle och demokrati.
Han gör också en Persson då han drar in sina goda kontakter med folkvalda (Kinas president - folkvald?) och seglar över folket. Sådana ledare ska antingen tänka efter, eller passa sig (det är folket som har valsedlarna om hand).
Men då nu Reinfeldt försöker samma grepp med SKL är det något annat som sker. "SKL är en intresseorganisation" säger statsministern hos KG Bergström. Så den samlade kommun- och landstingssektorn, ledd av en moderat; Anders Knape, är för honom en partsinlaga. Vad är då statsministern? Den högst stående domaren, eller är han en politiker, vald av folket på den statliga nivån, medan folket på landstings- och kommunnivå valt sina "intresseföreträdare"? Banalt och dåligt. Drivs denna linje vidare är Reinfeldt intresseföreträdaren för staten (vad nu det egentligen är?) och de andra vaktar sina små intressen i kommuner och landsting.
Det är en förfärlig modell. Försvaret är en intresseorganisation, Försäkringskassan en annan. Men över allt detta svävar statsministern, han som är utan partsintressen. Bah!
Demokratin som styrelseskick håller på att kidnappas. Idén är ju egentligen den att det är folket som organiserar sig, sköter sina gemensamma angelägenheter, väljer på tre (fyra med EU) nivåer och låter förtroendevalda sköta de gemensamma affärerna, efter fyra år prövas de och nytt mandat lämnas. Reinfeldt borde nog redogöra för sin syn på samhälle och demokrati.
Han gör också en Persson då han drar in sina goda kontakter med folkvalda (Kinas president - folkvald?) och seglar över folket. Sådana ledare ska antingen tänka efter, eller passa sig (det är folket som har valsedlarna om hand).
söndag 7 december 2008
ADHOCKRATI
Smaka på det du. I ett par dagar nu har jag gått och inbillat mig att det var mitt ord. Ad hoc betyder ordagrant; till detta, förstås oftast som en tillfällig lösning, en speciell kommitté etc.
Adhockrati - tänkte jag mig - är formen för beslutsfattning, här och nu. Just nu har vi den här åsikten, därför fattar vi detta demokratiska beslut. Mitt begrepp var lite kritiskt, beslutsfattningen bär vildavästernkaraktär, ser lite macho ut; vi fattar beslut, men grunden var svag.
Nu visar det sig att begreppet adhockrati använts sedan 1970-talet, det har dessutom - och det är nu mitt dilemma - mycket mer positiva konnotationer än vad jag hade tänkt mig.
Det verkar i hög grad vara knutet till nätverksstrukturen, inte minst internet, det kännetecknas av flexibilitet och innebär ett dynamiskt ledarskap. Hur mycket det används vet jag ej.
En del anser att det är demokratiskt formfulländat då en skara människor kommer samman om enas om en lösning för ett gemensam problem; så möttes byalagen och enades om att bygga en ny bro, finansiering och arbetsinsatser fastställdes; alla var med; från ax till limpa...
Våra demokratiska modeller bygger mera, och oftare, på representation. Någon vald tros tala för många. Det är då - tänkte jag mig - som adhockratin kan bli ett problem.
Jag har en enkel uppfattning; en styrelse är bra på två saker; föra ett övergripande idésamtal och fatta beslut i god ordning. Det är inte mycket annat en styrelse som styrelse kan göra.
Men så fungerar det tyvärr inte. Man tror att styrelsen också kan formulera samlande tankar, utveckla en verksamhet, ha en åsikt, mera i allmänhet. Det kan den inte. Den kan snacka runt, och kan fatta beslut. Däremellan krävs ett mera handfast tänkejobb av en eller flera. En PM produceras, alternativ redovisas; tänker vi så här beslutar vi A och då blir konsekvenserna si... Annars är argumenten dessa, vi beslutar B och då blir det så...
Allt för ofta samlas man, ser ett problem, snickrar till en lösning; vi har adhockrati, inte demokrati som är ett långsiktigt och gott hantverk. Röster ska höras, besluten såväl som reflektionerna ska kommuniceras.
Ofta blir det för kortsiktigt, provisoriskt, illa tänkt. Denna form av adhockrati behöver vi därför mindre av.
Så tänker jag...
Adhockrati - tänkte jag mig - är formen för beslutsfattning, här och nu. Just nu har vi den här åsikten, därför fattar vi detta demokratiska beslut. Mitt begrepp var lite kritiskt, beslutsfattningen bär vildavästernkaraktär, ser lite macho ut; vi fattar beslut, men grunden var svag.
Nu visar det sig att begreppet adhockrati använts sedan 1970-talet, det har dessutom - och det är nu mitt dilemma - mycket mer positiva konnotationer än vad jag hade tänkt mig.
Det verkar i hög grad vara knutet till nätverksstrukturen, inte minst internet, det kännetecknas av flexibilitet och innebär ett dynamiskt ledarskap. Hur mycket det används vet jag ej.
En del anser att det är demokratiskt formfulländat då en skara människor kommer samman om enas om en lösning för ett gemensam problem; så möttes byalagen och enades om att bygga en ny bro, finansiering och arbetsinsatser fastställdes; alla var med; från ax till limpa...
Våra demokratiska modeller bygger mera, och oftare, på representation. Någon vald tros tala för många. Det är då - tänkte jag mig - som adhockratin kan bli ett problem.
Jag har en enkel uppfattning; en styrelse är bra på två saker; föra ett övergripande idésamtal och fatta beslut i god ordning. Det är inte mycket annat en styrelse som styrelse kan göra.
Men så fungerar det tyvärr inte. Man tror att styrelsen också kan formulera samlande tankar, utveckla en verksamhet, ha en åsikt, mera i allmänhet. Det kan den inte. Den kan snacka runt, och kan fatta beslut. Däremellan krävs ett mera handfast tänkejobb av en eller flera. En PM produceras, alternativ redovisas; tänker vi så här beslutar vi A och då blir konsekvenserna si... Annars är argumenten dessa, vi beslutar B och då blir det så...
Allt för ofta samlas man, ser ett problem, snickrar till en lösning; vi har adhockrati, inte demokrati som är ett långsiktigt och gott hantverk. Röster ska höras, besluten såväl som reflektionerna ska kommuniceras.
Ofta blir det för kortsiktigt, provisoriskt, illa tänkt. Denna form av adhockrati behöver vi därför mindre av.
Så tänker jag...
fredag 19 september 2008
Riksdagen har åter slagit upp portarna
Det är en stor dag, inte för att riksdagen numera inte längre är stängd under sommaren, interpellationer kan lämnas hela sommaren. Men för att denna dag mer än många andra talar om vår demokrati. Att folkets ombud samlas till beslut för alla oss. Det ger mig högtidskänsla.
Det berättas om en riksdagsman från en annan tid som motionerade om att juluppehållet skulle slopas. Han bodde i Storsjö i det inre av Jämtland/Härjedalen och dit tog det en dryg vecka att fara; först med båt från Stockholm, sedan med hästdroskor nästan fram till norska gränsen. Han hann inte fram innan det var dags att åter bege sig till huvudstaden.
Det är en viktig arena, numera finns en lättillgänglig hemsida men informationen är gigantisk. I media får vi de snuttifierade bilderna, i riksdagens arkiv finns helheten. Finns det längre tid för långa resonemang och sammanhang?
Att vår demokrati fungerar gör oss till ett spännande folk. Känner du det så då du ser riksdagen samlas?
Det berättas om en riksdagsman från en annan tid som motionerade om att juluppehållet skulle slopas. Han bodde i Storsjö i det inre av Jämtland/Härjedalen och dit tog det en dryg vecka att fara; först med båt från Stockholm, sedan med hästdroskor nästan fram till norska gränsen. Han hann inte fram innan det var dags att åter bege sig till huvudstaden.
Det är en viktig arena, numera finns en lättillgänglig hemsida men informationen är gigantisk. I media får vi de snuttifierade bilderna, i riksdagens arkiv finns helheten. Finns det längre tid för långa resonemang och sammanhang?
Att vår demokrati fungerar gör oss till ett spännande folk. Känner du det så då du ser riksdagen samlas?
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)