Sudan

Ett enormt land, rymmer Nilens källor men öknen är utbredd. Olja har man, och flyktingar. Där finns jordens goda och världens onda. Hur ska man förstå, vad kan man anse?

Nu vill världssamfundets rättvisa att presidenten ska svara för sig; man talar inte om folkmordsanklagelser, men det är liksom snudd på. Hans Corell, som jag respekterar högt, menar att griper man nu inte in föds en diktator. Men jag är fundersam.

Att politiska ledare som använder sin makt till att döda och förtrycka ska rättssökas är rimligt. Nu är det första gången detta sker med en sittande statschef.

Här möts teorierna. Presidenten hävdar sitt lands självständighet, de som nu åker ut är hjälporganisationerna, ögonen som ser försvinner, förtrycket kan ökas, sjukvård och mat minskas garanterat. Så kortstiktigt drabbas flyktingarna, ja man kan säga att ICC medverkar till att flyktingarna får det sämre, kanske ökar dödligheten.

Den 14 juli 2008 begärde åklagaren vid ICC att president Omar al-Bashir skulle utlämnas, förhandlingarna om fred, som kanske redan var vid vägs ände, avbröts. Nu avbryts hjälpsändningarna.

Men rättvisan ska segra. Får man ställa frågan: till vilket pris? Till alla pris?

Till detta kommer frågan om det är ett slag i luften?; kommer presidenten att utlämnas?; en fråga till sätter allt på sin spets; kommer FNs säkerhetsråd att sätta kraft bakom? Allt talar för veto från i vart fall Kina. Världssamfundet förlamat, Sudan isoleras, flyktingkatastrofen och döendet ökar. Ingen rättvisa, ingen fred, ingen framtid.

Så, säger du, ska inte rättvisan segra? Detta är dilemmat. Om det nu bara blir ett slag i luften har vi många förlorare. Vad har vi då vunnit?