Var är Axel?

När Vallda kapell fyllde 100 var jag 18. Året var 1972. Det var sommar och jag övningskörde. Jag lyckades få med min bror på att vi skulle åka till hundraåringen, den ligger "granne" med Västkustgården och dit hade jag redan skänkt mitt hjärta. Till hösten skulle jag börja på Överås, pastorsyrket var mitt val.

Axel, var huvudtalare. I mina ögon var han hur gammal som helst. En gammal man, i ett gammalt kapell – det var som gjutet för att blicka bakåt längs seklet. Dagen var som gjord för tillbakablickar, kanske nostalgi.

Som det vore alldeles nyss minns jag att den gamle Överåsrektorn talade på ett tema från en psalm i psalmboken, då hade vi ännu inte gemensam psalmbok. Psalmen löd. ”Min framtidsdag, är ljus och lång…” Dagen – gjord för återblickar – använde den gamle mannen till att tala framtid. Jag, den unge pastorskandidaten, blev helt tagen. Jag kunde talat om framtid, men den gamle som hade den bakom sig, och kapellet, redan då oftast låst och tomt, skulle de vända sig mot framtiden?

Jag tror att det är här vi står.

Det handlar inte så mycket om vad kyrkan eller samfundet som vi tillhör heter, det handlar kanske inte ens om unika arv vi bär med oss. Det handlar om framtiden. Allt det som förfäder och vår tros mödrar tänkt och gjort tar sikte på denna framtid.

Vill vi, orkar vi tjäna Gud och våra medmänniskor i denna framtid?

Går det att göra uppbrottet igen för att möta en ny tid? Våra tre samfund har tappat i genomslagskraft, medlemstal, antal församlingar, i barn- och ungdomsarbete, i diakonal slagkraft och i att vara en tydlig röst i samhället. Sanningen är att de håller på att dö.

Tillsammans har vi nu chansen att ompröva, förnya, rikta om, bli effektivare, tydligare, generösare, öppnare. Grunden, och vårt centrum, ligger fast. Vi är aldrig något annat än Kristi kyrka. Det är till honom vi bjuder människor till oss, och vi söker oss mot detta centrum för att vi behöver det för våra liv.

Vi kan nu utmana varandra, i en och samma kyrka, att ta ett nytt avstamp.

Dokumentet ”Vägen vidare” pekar på möjligheter. Hämta det här.

Vi hör nu rädslan tala. Inte kan väl vi, ska vi lämna våra rötter, kan inte de som vill gå, så stannar vi andra kvar.

Vi har chansen nu.

Men det kommer att kosta. Det blir besvärligt, vi behöver förhålla oss till en hel massa nytt, vi kanske kommer att göra saker på helt nya sätt. Men frågan är den enda: Vill vi tjäna Gud och våra medmänniskor i denna framtid?

Metodistkyrkan, Baptistsamfundet och Missionskyrkan har nu ställt sig vid dörren till framtiden. Kommer den att öppnas?

Jag blir orolig när jag nu hör människor skriva och tala, tveka. Var är Axel?