”Om man vill upptäcka nya oceaner måste man våga lämna sin egen kust.”
Nu är det dags att tala. Vi har rötter som inte längre bär blommande grenar. Klipper vi, ansar, vattnar och göder? Vi har ett Uppdrag som vida övergår våra drömmar. Utan brand ingen glöd.
Hur var det i öknen? Folket – efter 430 år i fångenskap och slaveri - leddes av Mose och Herren - i molnstod om dagen och eldstod om natten. På väg mot friheten, det nya, landet som var motbilden till slaveriet – Landet som flyter av mjölk och honung.
Men folket ställde frågan: ”Varför tog du oss med hit ut, vi kommer att dö, tacka vet vi Egyptens köttgrytor.”
Men de vände inte åter. De fightades om Gudsbilden (se händelserna med guldkalven), de skrev konstitution (Tio Guds bud), de fick pröva på solidariteten och tillit till Gud (vaktlar och manna), de törstade (Mose renade vatten och slog på klippan). Ledarskapet utsattes för prövning (Mose svärfar Jetro kom till Mose och instruerade i delegation och maktdelning)…
Nu är Exodus tid (läs mer i Andra Mosebok). Det är inte uteslutet att det blir en öknens generation (eller är det kanske så att vi är ökenfolket, som vandrat vilse i fyrtio år – och nu står inför vårt Jeriko). Bara två egyptenfödda var med när intåget till slut skedde; Josua och Kaleb.
Gör nu våra ledare det troligt att det finns ett utlovat land? Kanske flyter det inte av mjölk och honung, men det innebär garanterat ett hårt arbete.
I Vägen vidare skriver vi bland annat: ”Gudsriket i sin yttersta och mest radikala form handlar om återupprättelsen och helandet av hela Guds skapelse.
Jesus Kristus blir synlig i världen när kyrkan samlas kring nattvardsbordet och dopet. I mötet med Gud – i ordet, gemenskapen, bönen och tjänandet – är vi Guds kyrka. Kyrkan är inte främst till för sig själv och har inget annat mål än att tjäna och vara en plats för människors möten; med Gud, sig själv, med andra och med det Gud har Skapat. Kyrkan vänder sig samtidigt inåt och utåt.”
Samfundsledare, distriktsföreståndare, församlingsledare: Tala Exodus, tala mod, trohet till Uppbrottet.
Vi har en fantastisk möjlighet. Människor kommer att tvivla, knorra. Ledarskapet kan behöva förändras, makten kommer att kuvas, men vi kan gå in i Uppdraget att tjäna Gud.
(forts i morgon 1 maj - då sjunger arbetarrörelsen om guldkalven. Undrar om de begriper symboliken? "kämpen mot guldkalven stod...")
Läs gärna en artikel om Kyrkans tidning om hur präster är och uppfattas. Här.
IKVÄLL
Vårtalar jag vid elden i Vallersvik. Temat bygger på Backsippan (se min rubrikbild). Klockan 20 tänder de elden...
.
1 kommentar:
Hörde nån säga att våra kyrkor o sammanhang kan börja typ blomma igen genom förnyelse i det nu befintliga utan någon förändring som tex gemensam framtid. Men jag har nog svårt att se en förnyelse utan uppbrott.
Dom här stigarna ute i skogen som vi forfarande använder för att ta oss dit vi ska... nån har ju av nån anledning börjat trampa upp dom.
I vårt bostadsområde finns det några gräsmattor men mest asfalt. En av gräsmattorna har börjat bli upptrampad av en gångstig. Det är en liten smidig stig mellan de asfalterade trottoarerna och den fungerar bättre för oss som bor här. Alla fastighetsskötare uppskattar inte tilltaget för dom vill nog att det ska se ut på ett visst sätt som det är bestämt. Vi hyresgäster har ju trottoarerna att gå på men stigen finns där ändå nu... och vi sitter på gräsmattan o fikar eftersom bänkarna dom gjutit fast i asfalten e långt ute vid trottoaren o gatan. Vi vill ju vara på gräsmattan!
Jag drömmer om en ny gemensam framtid. Jag vill att ni som arbetar med vår gemensamma framtid orkar. Jag tror på det nya och längtar dit. Hoppas din Valborg blir fin. Själv skall jag tillbringa kvällen på ett tonårsdisco. /I.A
Skicka en kommentar