Till våren

För mig börjar våren på Fjärås bräcka. Backsipporna är signalen, blågula, den enda nationalism jag hänger mig åt. De var en vecka tidigare i år. Förra året var de målet för min första utflykt med nybrutet ben. I år gick jag på lätta steg över Bräckan.

Vädermässigt har det väl varit försommar sedan Skärtorsdagen. En lång torka har lagt sig över vår vackra kust. Vintergäck, vårglöd, blå- och vitsippor, björkar som slår ut, styvmorsviol på öarna – hör ni att nästan alla vårord börjar på V – viktorians (segerns) tecken. Alla viktiga ord börjar på V: vinter, vår, väder, vatten, världen, vänlighet, värme, vurm, välsigna, vishet… – har ni tänkt på det?

Ett annat v-ord kommer att känneteckna det här året, och nästa. Val. Val till Europaparlamentet den 7 juni, samerna går till val, Svenska kyrkan går till val – allt detta i år. Så är du europé, same och svenskkyrklig kan du frossa i demokratins handlingar i år. Lyckliga du. Låt mig berätta om den gamle palestiniern som kom med sin familj till vallokalen utanför Hebron. De var alla klädda i sina finaste kläder. Men tårar på de fårade kinderna berättade han om lyckan; för första gången har någon frågat mig om min åsikt. De tårarna har lärt mig allt jag tror på i demokratin.

Våra tre gamla kyrkor; Metodistkyrkan, Svenska Missionsförbundet och Svenska Baptistsamfundet som har sina rötter just här i Vallersvik; Borekullastugan och Fredrik Olaus Nilsson som föddes ute på Vendelsö, ska ta ställning till om de nu ska gå in i en genombrytande och framåtsyftande process att bli en modern, vass och stark kyrka in i framtiden.

Våra kyrkors historia är en fantastisk resa. Under motstånd, från präster och poliser, banade de, utan att egentligen själva begripa det, demokratins mark i vårt land. Väckelserörelserna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen länkades till varandra. De såg människan, myndiggjorde människor att läsa sin Bibel, fira nattvard, ta plats i samhället – överheten kördes över underifrån (om man nu kan uttrycka det så).

Dessa tre gamla kyrkor kan komma att spela en viktig roll i de utmaningar vi nu står inför i vår tid. Jag brukar lite skarpt uttrycka det som; metodismen kommer med en god teori (en teologi som ser människan, en god ordning, en global kyrka) och en baptism som kommer med en god princip (friheten, individen myndiggjord) och missionskyrkliga med en god praktik (stort samfund, finns i hela landet och har fostrat landets ledare). Om vi nu vågar och orkar kan vi tillsammans bygga för nya utmaningar i vårt land. (Här i Vallersvik finns också mycket riktigt en lokal s.k. gemensam församling med kopplingar till bland annat dessa samfund.)

Det blir ett spännande år.

Obama, Mexikoinfluensan, globala klimathot, vattenbrist, fattigdomen – vår värld saknar inte dramatik och de handlar alla om globala och gemensamma utmaningar. Vi sitter i samma båt. Skönt att ha någon i Vita huset som inte talar om krig mot terror. De banala världsbilderna har aldrig varit mer ur tid än just nu. Nu då vi ser tydligt hur vi hänger ihop – hur andra människor berör oss, hur livet är skört och delat – behöver vi tala om gemensamma intressen.

I Sydafrika använder man begreppet Ubuntu. (Tyvärr börjar det inte på V – men nästan.) Ubuntu är ett uttryck för hur vi berör varandra. Jag blir till i gemenskapen med dig, jag är inte jag utan dig. Du är inte du utan mig. ”Det krävs en hel by för att fostra ett barn.”

På våren anar vi detta. De stängda husen, de tomma gräsmattorna befolkas. Vi återknyter kontakterna, relaterar oss till varandra, berör varandra.

Livet är kort, för viktigt för att anförtros en enskild stackars människa. Därför kopplar vi upp oss, generation efter generation, granne efter granne, folkslag efter folkslag. Vi är ämnade att finnas till för varandra. Prylarna och pengarna är förgängliga och utan liv. Men människor lever, vi gör avtryck i varandra. Våren tänder livshållningar, men kan också odla depression. Vi finns till för att göra livet levbart. Det behövs många fötter för att trampa upp en stig.

Vi ser nu att aspens blad just slagit ut, eken och boken väntar ännu, de vill väl se om det verkligen är vår. Det blommar till vårens ära, vitsippsbackarna som överflödar signar våren.

Glöm inte att leva medan du gör det.

I backsippans färg hissar vi vår svenska fana. Det är dags att utbringa ett leve för den svenska våren, försommaren, för allt vackert och för allt som utmanar oss som människor. Leve livet: (ett fyrfaldigt HURRA).