Glöder det?

(Bild från www. fotoakuten.se)


Så här på morgonkulan ser predikan ut så här:


Påskens vittnen
När man far över den afrikanska landsbygden, eller i städernas utkanter – liksom också i många fattiga delar av världen – ligger ett lager av koleldens glödrök över landskapet. Även om lukten sticker i näsan förmedlar den en omsorg, ett uttryck för mänskligt liv. Kring måltiden samlas man när hungern driver på, men också för gemenskap. Man delar livet.

I stort ingen annanstans i Nya Testamentet framstår Jesus som matlagaren. Han välsignar bröd, men det är lärjungarna som får i uppdrag att ordna med den sista måltiden. Han välsignar vinet men framstår normalt inte som kock eller konnosör.
Men idag möter han oss som en god förälder. Han har ordnat med mat för barnen efter ett långt men misslyckat arbetspass. Jag minns cacaon, som vi sa, efter en dag på snön, eller köttfärsbiffarna när vi gått i land efter en lång kappseglingsdag på Öresjö. Hemmet luktade mat. Det luktar mat om den Uppståndne.

Det sista de hade gjort innan dramat kring korsen och graven drog igång var att samlas till en måltid. När de sedan återsamlas är det kring en ny måltid. När Petrus ett stycke därifrån får chans till revansch är Jesu uppmaning; föd mina lamm, för mina får på bete… Magens evangelium.

Man kan kanske säga att jag har kropp för det budskapet. ”Smaka och se att Herren är god” var ett favoritcitat från en psaltarpsalm vi ofta använde på Västkustgården. Det verkar vara sinnenas evangelium, inte bara Ordet och orden som så ofta får stå i centrum, också smaksinnet, hörsel, synen – ja själva känslolivet är i spel när vi möter den Uppståndne.

Rubriken för söndagen: Påskens vittnen, är intressant. Så här långt som vi nu mött dem i evangelierna är de usla vittnen. De var rädda, förnekade, förrådde och tvivlade under påskdagarna, nu efteråt verkar de ha resignerat. Återvänt hem, lagt båten i sjön. Ingen strategi för vittnande, ingen kyrka i sikte, ett lärjungaskap i degenerering. En samling desillusionerade fegisar.

En enda vittnar om uppståndelsen, den Uppståndne själv. Än är det några dagar till examensdagen för de andra; Pingst – från den uppståndelsen tar vittnandet ny fart.

Påskens stora drama har haft de magnifika, monumentala symbolerna. Intåget – med åsnan och hosiannaropen. Korset – maktens definitiva segervapen, jordbävning, mörker. Graven – vakter och änglar – nu tom. Penseldragen har varit breda och djärva. Färgerna har varit svart, rött, vitt. Kontrastrika färger. Högljudda färger.

Nu blir symbolen och färgerna nedtonade. De är avskalad nästan nakna.

En glödhög. Den samlade dem. Denna glöd hade inte varit tillräcklig för att hålla dem vakna i Getsemane. På prästernas gård, vid nattens eldar, hade Petrus fegat ur och förnekat kännedom om Jesus. Kanske kan man säga att de redan hade gått genom skärselden. På andra sidan inget hopp, ingen tro, inget vittnesbörd. Bara en resignerad ledare i hopen som drog med sig kamraterna ut på fisketur. Den mänskliga överlevnadsstrategin slår till. Vi kan i varje fall fiska…

Men inte ens det lyckades de med. ”Den natten fick de ingenting”, säger texten. Uppgivenheten var total. Natten var svart, men dagen skulle komma att gry. Men skulle de se någon gryning i sina liv?

Så skulle jag vilja skildra bilden som möter oss i dagens evangelietext. Vi kan betrakta Petrus och de andra på håll. Som en film eller teaterscen. Men det är som en spegelbild som möter oss. Vi ser oss själva i den blanka spegelbilden. Vi är med där på stranden. Hungriga, vilsna, besvikna, undrande, har svårt att få fast livet, ser inte riktningen…

Är ni med mig där på stranden? Vi kan bli tystna åsyna vittnen, eller träda in på scenen, sätta oss i båten, dra i näten, tala med Petrus. Kan tro att de talade om det de hade varit med om. Hur skulle allt det de hade upplevt nu hanteras? Vad skulle hända med dem nu? Vad var det egentligen de hade varit med om? Kanske teg de som muren om sina egna dikeskörningar. Petrus talade nog hellre om örat han hade huggit av än om den nesliga tuppen som gol.

De som har följt mig i min blogg på Internet vet att jag blivit inspirerad av våra biskopars hälsning till Centralkonferensen i Strandby. De talar där om att kyrkan skall leva med ”inkarnationens mönster”, hur Jesus som Gud och människa blir tydlig i världen. Där har vi vårt föredöme, vår modell för kristentron och för våra liv – en kristen tro på allvar. De använder en kort sats för att beskriva kyrkan och det kristna livet: att vi blir ”synliga, berörbara och konkreta bland vanliga människor.” Tron lever inåt, tar tag i oss, men levs också utåt; berör andra.

Evangeliet visar Guds närvaro genom Jesus Kristus. Det är konkret, det berör, det handlar, det talar, ofta i liknelser. Det är mycket kropp: bröd som välsignas, döda som uppväcks, Jesus tar barnen i famn, en kvinna rör vid hans mantel. I tron använder vi huvudet, men kanske än mer hjärtat, magkänslan ger oss intuitiva bilder av tron.

Så låt mig summera i tre punkter.

- Glöden samlar, den luktar mat och gemenskap
Jesus sa ”Detta är min kropp, mitt blod, utgivet för er.” Det är synligt, berör, blir berört och är konkret. Huvud, hjärta och mage. Evangeliets slagrutor. Vi söker av, förstår, tar till oss och handlar. Begreppet magkänsla får visa hur vi blir ett med budskapet om Gud som älskar världen. Kyrkan har ägnat allt för mycket tid på att försöka förklara hur Jesus är i nattvardens bröd och vin, och för lite tid på att leva evangeliet mitt i världen.

- Glöden värmer
När människor samlas till gemenskap föder vi varandra. Vi kan inte skapa gemenskap, knappast ens inbjuda till den, men vi kan ge oss själva för den. Våga oss själva för att lämna vårt bidrag, och öppna oss för dem Gud sänder i vår väg. Måltiden är symbolen för delandet. Knytkalaset är kanske den största festen. Alla har sitt att ge.

- Bevara glöden
”Jag har det emot dig att du har förlorat din första kärlek” skriver Johannes till församlingen i Uppenbarelseboken. Kristentron är på allvar. Den är inte främst en lära, en idé. Det handlar mindre om ”att lära rätt och mer om att leva rätt.” Vi att det närmast är omöjligt att glöda ensam, ett ensamt kol kyls av och slocknar. Vi är till för att ge varandra värme och hålla glöden vid liv.

Hur är du och jag påskens vittnen? Glöder det, luktar det av koleldarna över landskapet?