En ny gemensam kyrka ger oss chans att i grunden tänka igenom och samtala om varför vi finns till. Vad vill Gud med sin kyrka? Vilka behov möter vi i oss själva och bland människor vi möter?
Om vi lägger energi och pengar på verksamhet som ingen besöker och som inte medverkar till djup och vidgat engagemang är vi på fel väg. Så enkelt är det.
Det finns inget självändamål att bli många. Vårt mål är att bli lika Kristus. Men vi tror att det finns ett samband mellan djup, engagemang och ökat kontaktnät. (Vi talar om Enkelhet-Djup, Öppenhet-Relevans.)
Vi måste också se oss i det landskap vi befinner oss i. Svenska kyrkan är den Stora Kyrkan – främst av historiska skäl. Vi måste tänka oss två scenarier; Det ena inrymmer Svenska kyrkan, vi närmar oss dem och finner en gemensam strategi för att leva kyrka i vårt land. Vi har många exempel på lokal samverkan. Den vägen tror jag skulle vara intressant, för oss och för Svenska kyrkan. Metodistkyrkan har sedan länge ett långtgående avtal med SvK, SMK har ett sedan några år.
Den andra innebär att vi mera tydligt blir komplementära. Vi gör, erbjuder och lever det liv som Svenska kyrkan inte gör.
Vi skulle kunna bli tuffare, tydligare, mer engagerade och verkligen sträva efter att göra skillnad, men inte dystert tillbakablickande, men offensivt framåtriktade för att möte den tid som kommer.
Jag tror att detta kommer att ställa stora krav på oss. Det är inte självklart att kyrkor som byggdes för hundra år sedan svarar mot framtida behov. Utbildningen, sättet att organisera oss, sätter att fira gudstjänst – allt kan komma att behöva förnyas.
(PS. I diskussionen om Läran finns det anledning att påminna om metodismens begrepp ”Skriftenlig helighet” (ibland skriftenlig kristendom). Det är ett intressant uttryck för det tar mer sikte på liv än på Lära. Vi baserar vår livstolkning på Skriften; den läses ur Erfarenheten, Tradiitonen och med Förnuftet. Är man inte med på detta är man inte metodist. Jag tror dessutom att detta sätt att tänka svarar mot erfarenheterna i de andra två samfunden.)
1 kommentar:
Jag tänker på fokus eller, som någon talade om, "subjekt" och "objekt" i det här att vara kyrka.
När vi talar om vad "vi" vill vara så funkar det endast så länge ingen mer tillkommer för då förändras "vi-et". Eftersom det inte finns någon egentlig lära att ta ställning till förändras ständigt förhållandena.
Jag tror, som du, inte heller att det är ett självändamål att "bli fler". I en stor och växande amerikansk baptistförsamling fick man ibland ha "inträdesstopp" för att någonting skulle få tid att ta form.
Men säg det till den metodistförsamling som har drömt om att bli större, i 90 år...
Det jag anar är att vi har att brottas med djupa kulturella rötter, mer än läran trots allt, kring vad det är att vara kyrka. Dom rötterna sitter väldigt djupt för dom bygger på generationers erfarenheter och vanor.
Föreningen i relation till församlingen/kyrkan är min brottning just nu.
Skicka en kommentar