Jorden har vridit fram min favoritplats där solens möte med havet blir synligt. Mötet mellan jorden och vår stjärna är som sinnebilden för den kristna tron. De skilda storheterna som förhåller sig, men aldrig riktigt möts. Så ser de stora krafterna ut, det unika med den kristna tron är övertygelsen om att Gud blev människa. Den stora distansen blev plötsligt närhet. Unik närhet.
Vårt arbete med en ny gemensam kyrka tar sikte på detta. Hur ser det mänskliga svaret ut på denna proklamerade närhet? Det drev våra fäder och mödrar i tron. Våra tre samfund har en fantastisk startramp; människor förvandlades och de förändrade samhället. Är ambitionen lägre idag?
I några nya snitt vill jag ge mina skäl för en ny kyrka de kommande dagarna. Jag tror att det är allvar, att det är på riktigt. En enda relevant motfråga kan ställas: Orkar vi?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar