”Om man vill upptäcka nya oceaner måste man våga lämna sin egen kust.”
Våra samfund är lika, utmaningarna och problemen gemensamma. Samtidigt tillför vi till varandra gods och traditioner som är viktiga för helheten. En lite komprimerad sammanfattning säger att Metodistkyrkan tillför en god teori (teologi, god ordning, global syn), Baptistsamfundet en god princip (friheten, den enskildes ansvar) och Missionskyrkan en god praktik. Men där finns mer i våra ”urkällor”; dopteologi, Bibelns plats, den sociala dimensionen, människors möjlighet att växa. Alla bidrar vi till en ny gemensam kyrka.
Därför måste vi nu spänna bågen. Det finns mycket ogjort, tillsammans kan vi göra det bättre. Det finns inslag i samtalen som oroar mig.
Kompromisser kommer att bli nödvändiga. (Men här finns en utmaning: Vi får inte kompromissa bort vassheten…). Vår styrka finns i att vi lägger samman våra dynamiska krafter, det ger framtidshopp.
Jag tycker inte att ledningarna tydligt nog har orkat hålla uppe Exodusmotivet, det var där processen startade.
Men mest av allt oroar mig lojheten, nöjdheten, resignationen jag hör i diskussionen och möten mellan människor. Det finns drag av Petrus efter Påsk. Misslyckad, svekfull, resignerad, återvände han till det som satt i ryggmärgen… Men – i mötet med den Uppståndne brann det till igen.
Nöden och nåden styr oss. Det handlar om att läsa av behoven, hos oss själva och andra, och se att vi brukas av Gud för kärlekens tjänst.
Jag ser fram mot de tre samfundens konferenser, det Heliga Samtalet och det framåtsyftande beslutet. Men jag bävar…
Exodus!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar