torsdag 14 maj 2009

Då bergen var skärgård och öarna inte fanns...


Mera vatten, så var det säkert på stenåldersfolkens tid. Fjäråsbräcka gick som en gigantisk ölandsbro genom havet.

Tänkte på det då jag satt på Vinga och insåg att där har man inte kunnat sitta så länge. Några tusen år, javisst, men dessförinnan blev man allt blöt om fötterna. Så steg kobbarna upp ur havet. Befolkades aldrig, men bemannades. Under några sekler. Nu avfolkade igen.

Det var där jag började. I avfolkningssorgen. Om tider som passerat. Har ju placerat en del av händelserna i en ännu inte färdigskriven roman till Vinga, de där åren då man levde och spände sig, lotsfolket mot fyrfolket. Insåg att förhistorien var krabbornas och skäddornas. Alls inga Taubar eller danskar (se bilden).

Det eviga kortas av. De mänskliga perspektiven är inte långa, inte den enskildes, inte heller folkens, eller ens mänsklighetens.

Så sticker vi upp i vår lilla medvetna och självförhärligande existens men är blott en droppe i havet, ett sandkorn i öknen.

På den korta vägen mellan krubba och grav skulle vi vara mer rädda om varandra.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Väldigt fint, broder. PoS 635 1 och 3 är också fina.
/L

Erica sa...

Så fint du skriver! Ja, vi borde verkligen vara mer rädda om varandra. Jag läser på INputs blogg och inser hur chockad jag blir över revirpissandet och människors behov av sanningen och endast sin egen sanning. Då blir det så tydligt, det du skriver på slutet. Att livet är så kort ändå och hur viktigt det är att vi värnar om varandra istället för våra sanningar.

Psykisk Livräddning sa...

Oj, läste för första gången INputs blogg och upptäckte just att jag är medlem i en revirpinkande kyrka!
Ingen överraskning kanske, men känner mig liksom Erica lite chockad av kommentarerna.

Ha dett gott där ute på Vinga!
Kan du inte svänga förbi och hämta upp mig nån dag?

Kram