söndag 3 maj 2009

En svan är en svan är en svan...


Lördag 2 maj.

Bryggseglade. Den där lata varianten som inte kräver passning av vindskift eller koll på sjökortet. Lapade sol. Fick gäster. En charmerande femåring som talar lika mycket som när han var fyra (12000-ord-om-dagen-åldern). Men har numera mera att säga. Men hur vet man egentligen vad allt heter. Hans far var med.

En gråtrut simmade intill båten. Vi åt bullar, truten inväntade bullbitar, femåringen höll inte truten. Men undrade: ”Vad vill svanen?” Jag log, fadern såg det. ”Nu kommer det nog en historia”, sa fadern till sonen. Men jag skakade på huve´t, kommer på bloggen, sa jag. Här.

Fadern var en gång i ungefär samma ålder. Kunde inte säga R. Men hade tränats tränga fram ett tonande ljud istället, mera som TH. Gulligt. Tungan mot tänderna, inte innanför som den skulle.

Vi åkte bil. Genom ett grönt landskap, han satt i baksätet, jag var gäst och satt bredvid. Tjatade som man gör på små barn, om vad vi såg, vad saker och ting var – och hette. Försökte uppmärksamma honom på en svan i sjön. Till slut sa jag: ”Det vet du väl vad den heter, med en lång hals…”

Grabben utbrister: ”Det äth väl ingen githaff helleth?”

Så svanar ställer till det hos den familjen.

Jag hade en klasskamrat i första årskursen, jag ansåg då att hennes fråga var korkad. Vi talade om dinosaurer. Fröken gjorde klart att de levde för länge sedan, innan det fanns människor. Det var den upplysningen som väckte frågan. ”Hur vet man då vad de hette?” frågade kamraten.

Visste truten att han var en trut, kanske kallade han sig svan?

.

1 kommentar:

Dotera sa...

Fantastiskt vad mycket som rymmer i dina tankar. Detta var mycket trevligt att läsa.