Vårens färger, inte riktigt efter paletten, men ett visst mönster skönjes. I huvudsak börjar det med vitt. Vitsipporna som främsta signalen. Deras överdåd marker gränslandet mot vintern. Inte minst innan gräset hinner ta fart, då sipporna regerar markerna.
Sedan får de understöd av blommande träd, nästan alla vita, men inslag av rosa. Slånbären (just nu i nordhalland) tar över dominansen. De har en spännande vit färg som blandar både grönt och grått i det vita. Innan det glider över i gult; maskrosor, ginst, forsythia.
Blått sticker upp, först med blåsipporna, premiärblomman som står med fötterna i snön, sedan styvmorsviolen, backsippan och triften som gränsar till rött men hinner bli gråhårig innan sommaren sjungit ut. Ordning och reda. Vitt-gult-blått. Sedan brakar det loss. Alla färger, men hundkex och älgört försvara vårvitheten. Fibblorna och smörblomman försvarar det gula.
Hösten blir lilaröd som hos mjölkörten och gul med renfanan, så vackra tillsammans.
Tycker du att jag glömt det gröna? Ja, tänk så tokigt det kan bli. En del tar vi bara för givet...
2 kommentarer:
Underbara bilder! Visst är det lätt att glömma sånt som vi tar för givet. Ibland kan jag känna tacksamhet för att det finns så mycket man tar för givet. Det är inte alltid det är så dåligt att man gör det, det är ett tecken på att livet är gott också!
Härligt att du landat i ditt poetiska jag. Västkusten stimulerar dig till detta ganska uppenbart. Här blommar häggen och de första syrenerna är i halvt utslagen knopp vid Vasaplatsen. Så gör som den kloke Ekström, stäng butiken NU!
Kram
L
Skicka en kommentar