Europa och jag II

PARMA – europeisk kultur som förenar och skiljer
Jag var inbjuden att tala vid ett socialistiskt möte utanför Parma. Man ville höra om svensk socialdemokrati. Jag hade förberett mig väl. Fick en tolk och gick igång med mitt alldeles för ambitiösa föredrag. Redan då jag stod och talade, tittade på människorna då tolken översatte till italienska, såg jag att de inte var intresserade. Jag blev naturligtvis fundersam. Jag hade åkt den långa vägen och mötte ointresse? Långt senare insåg jag. Jag var där för att ge lite internationell färg åt deras möte, och deras intresse var att tala själva. Som italienare kan tala, och tala, och tala…

DIYARBAKIR – minoriteters rätt
Jag reste med Anna Lindh till Istanbul, Ankara och Diyarbakir, det kurdiska områdets huvudstad. En fantastisk resa i EU:s utkant, ja i praktiken på asiatisk mark. Vi hade träffat Erdogan och Gül, nyss tillträdda efter den överraskande valvinsten. Annas krav var att få träffa kurder i sydost. Anna hade varit den mest kritiska till Turkiets minoritetspolitik, inte minst mot kurder, syrianer och assyrier, men hon var också den första europeiska utrikesminister som besökte dem. Det ingav respekt.

I Diyarbakir mötte vi borgmästaren. Det låg en spänning i luften. Vårt möte började, men Anna märkte att borgmästaren kände sig otrygg. Hon såg sammanhanget, vi andra begrep ingenting. Hon avbryter mötet och säger: ”Åh, vi har glömt att presentera våra delegationer.” Hon presenterade oss som reste med henne, borgmästaren presenterade en eller två medarbetare, men där satt ytterligare två män i salen. Då begrep vi alla vad borgmästaren redan insett, i rummet fanns två personer från turkiska UD, kanske medsända som etiketten bjöd för en prominent gäst, men borgmästaren uppfattar dem bara som representanter för den förtryckande turkiska staten. Anna sa ”då är det väl bra om enbart delegationerna möts”, de två UD-tjänstemännen fick lämna rummet.

EU har på ett tydligt sätt, tillsammans med Europarådet och OSSE, spelat en viktig roll i den demokratiska utvecklingen. EU:s betydelse för en förnyad turkisk stat kan inte underskattas.

SERBIEN – den knepiga demokratin
Längst ned i söder, på gränsen till Kosovo skulle vi övervaka valet. Det var en folkomröstning som egentligen gick ut på att ogiltigförklara Kosovos självständighet. Det serbiska folket, med sina stora nationalistiska drömmar, hade sett hur Jugoslavien föll samman, landområde efter landområde blev självständiga; Slovenien, Kroatien, Bosnien, Makedonien, Monte Negro. Som om det inte var nog, sedan slängde NATO bomber över Belgrad, den vita staden.

Vi kom till vallokalen i den fattiga obygden på kullarna upp mot Kosovo.

Valkommitténs ordförande hade avgått och en stackars ung rom hade mer eller mindre tvingats in i uppgiften. Albanerna (kosovoalbanerna) bojkottade valet, romerna röstade som regel inte, och just där bodde inga serber. Vi gick in, hälsade på valkommittén i den för övrigt tomma vallokalen.

Röstlängden var blank som ett nyskurat golv, ingen hade röstat, men valurnan var fylld av röstsedlar. Vi frågade vem som hade gjort detta. Den unge ordföranden visste inte vad han skulle svara. Men en av valkommitténs ledamöter reste sig och sa. ”Jag har gjort det.” Vi förstod ingenting. Efter en stunds rabalder fick vi klart för oss att det var denne serbs bidrag till att underminera byns demokratiska rätt. Han hade röstat ja på en mängd valsedlar och stoppat dem i valurnan.

Vi ska vara stolta över vår demokratiska rättighet. Att rösta på folk i kommunen, landstinget, riksdagen och nu genom att välja ledamöter som representerar de över 500 miljonerna människorna i EU-parlamentet. Känn dynamiken i den valsedel du väljer den sjunde juni!

(i morgon del III: Vi rör oss åter i utkanterna; Lvov, Moskva men landar i Mariehamn)