Europa och jag III

UKRAINA – politik och fungerande byråkrati
Jag var inbjuden till en konferens med ukrainska politiker, från deras parlament, regioner och kommuner. Jag talade om den svenska administrationen och demokratiska nivåer. Salen var välfylld, vi satt uppe i en sovjetisk konferensanläggning i bergen, på andra sidan Moldavien och Rumänien, inte långt från greve Draculas hemby. Efter mitt föredrag fick jag frågan, inte bara en gång, utan flera gånger. ”Hur gör ni med de områden som inte ingår i en kommun?” Jag fick sammanhanget förklarat för mig, och svarade tålmodigt, flera gånger. Det finns inga sådana mellanrum.

I Ukraina levde man med olika traditioners indelning; kanske från tsartid, från pulsk-ukrainsk tid, från sovjettid och nu i den unga demokratin. Regioner och kommuner överlappade varandra och man hade inte fått till demokratins eller byråkratins karta.

Vi kan håna byråkratin, men när saken sätts på sin spets är denna demokratiska infrastruktur en förutsättning för välfärden. Regionkommittén i EU spelar roll, liksom samarbetet med våra gemensamma grannar i syd och öst. EU betyder mycket för vår vardag.

MOSKVA – språken och folket
Jag var inbjuden att tala om svensk språkpolitik och ersatte Ulrika Messing, då ansvarig minister för minoritetsfrågorna. Vi har inte mycket att yvas över historiskt, men nu har vi en rätt skärpt lagstiftning, efter förslag från Europarådet och EU som skyddar minoriteter. De språkliga minoriteterna finns i nästan alla Europas länder. Vi är inte så enhetliga som vi ibland tror. I skyddet av gemenskapen skapas rum också för minoriteterna.

Jag stannade till söndagen och hade avtalat med Metodistkyrkans biskop att träffa honom och följa med på en gudstjänst i en av Moskvas gigantiska betongförorter. På vägen i den enorma staden stannade vi mitt på en ringled. Trafiknätet var komplicerat, och detta var den gängse formen för att vända och finna en gata ut ur staden. Då det blev grönt vände hela filen, det såg för festligt ut. Biskopen sa ” så här gör man i Moskva.”

Det gick en minut, vi vinkades in av en polisman som sa: ”Så här gör man inte i Moskva.” Det blev böter. (Jag har varit med och blivit bötfälld i trafik i Ryssland, USA och i den judiska öknen söder nere vid Döda Havet.)

Visst är det ett problem att vi inte har ett gemensamt språk i EU, inte en gemensam offentlighet. Men det utvecklas. Jag blir alltid lika varm om hjärtat då en utrikesminister eller statsminister har en debattartikel i svenska tidningar. Tecken på en växande gemenskap, ett gemensamt språk.

MARIEHAMN – finskt men ofinskt
Vi var på besök på Åland. Det vackra Finland där lagen säger att man måste tala svenska. Man har fullt medlemskap i EU men en fri ställning, samtidigt. Ungefär som Färöarna ville ha det. Fördelarna, men inte nackdelarna.

Så där är det. Vi vill äta kakan men ha den kvar.

Så har vi avslutat vår rundresa. Talat om gemenskap, konstitution, tro & politik, hur kulturerna är olika, minoriteters rätt, demokratins knepigheter, fungerande byråkrati, språken, självständig men beroende.

I Europa delar vi historiens öde. Blodet har varit kontinentens färg, inte minst under 1900-talet. Vi lever nu i en tid då muren har malts ned, då öst och väst delvis mist sin betydelse. Då alla har blivit våra grannar.

Skulle Sverige ställa sig utanför? Nej, vi ska vara en aktiv part, lämna våra bidrag, medverka till att en bättre värld kan byggas, bli en tydlig röst då de militära stormakterna skramlar med bössan.

Vi är inte där än, men om detta handlar demokratin. Alla dessa perspektiv, och många fler, kommer i spel då vi lägger våra valsedlar i valurnan de närmaste dagarna.

Jag lägger en socialdemokratisk sedel, jag tänker kryssa Ardalan Shekarabi. En värdig representant för det nya Europa. Du kryssar vem du vill. Glöm inte att rösta, ta andra med dig till vallokalen. Se till att det inte är någon som vill sabotera demokratins räckvidd som fyller valurnorna.