(Tistlarna 24 maj, fartyg på redden, Vinga och Trubaduren alldeles utanför bilden till höger)
25 maj 2009
De fascinerar mig. De där som far över mitt huvud. Som lättjefullt lyfter mot skyarna och sänder en flyktig hälsning ner till oss jordbundna. Skulle man kunna vara en sådan?
Måsarna är kanske favoriten. Skräniga, javisst, men överlägsna. Simmar, flyger, vandrar i åkern. Anpassliga. De är på en gång mänskliga, men överjordiska. De kivas. Utan anledning ska de visa vem som är Herre på täppan, kampen tycks pågå ständigt. De tycks leka sig genom livet. Den lyckligaste måsen ser ut att vara den som i kraftiga uppvindar bara hänger ovanför klippan. Lyft av luften. Tärnorna är deras vindsnabba kusiner. Lika rappa i näbbet som i flykten över vattnet, hovrar i luften och träffar sitt inte ont anande byte. På dem tycks inte måsarna rå, i det sällskapet är de kusinerna från landet.
I en alldeles egen koloni häckar de trogna gässen. Kanadagås och den numera allt vanligare grågåsen. Parvis, vandrande upp för kobbarna med sina snabbt växande dunbollar till ungar. De lever i parallellvärlden. Behöver inte gnabbas med måsarna, har sin självklara existens. De är adel, har sin egen hierarki. Liksom svanarna, kanske är de de kungliga.
På öarna är det strandskatan som gör mest väsen. Till dödens sista fjäder bevakar de sina revir. De kan härska över en egen ö, alla håller sig till slut undan. Jag har sett måsar gå in för lågflykt för att undgå skatans radar.
Kråkfåglarna, de landburna, tycks vara en egen kategori. Oövervinnliga tonåringar. På dem rår ingen. Om någon försöker kommer de i horder och håller kontrollen.
Helst skulle jag vilja vara en häger. Visserligen kan den inte simma, men den får vara vid vattnet. Skygg men synlig, högdragen och majestätisk i sin flykt. Vaktar på sin klippa och sänker sig sedan mot en strandrugge och äter skaldjur. I varje fall är det vad jag tänker mig.
Jag har också sett berguven vakta sitt bo högt upp på klipputsprånget. När mörkret faller glider den ut på jakt. På dagen skyddar den sig och de sina. Sover med ett öga öppet.
Sådana är de. Folket i skärgården. Var och en sköter sitt. Men reviren bevakas till sista fjäder.
PS: (För en stund sedan fast för länge sedan, kände John Wesley sitt hjärta förunderligt värmt. (kl. 20 45, 24 maj 1738). Och vi minns det än...)
Cecilia Dalman Eek skriver om det liksom pastorns Ingridienser, här.
8 kommentarer:
Var det idag eller imorgon du fyller år? Grattis till dig oavsett. Hoppas du blir firad! / ERica
Och detta visste jag inte om! Hade du varit kvar på konferensen hade du fått - ja, nåt.
En varm tanke får du i alla fall. Du är en inspiratör, vägvisare och tänkare av stora tankar. Ibland till synes små, riktigt små - som om måsarnas kivande. Du betyder mycket för många.
/ Cecilia
GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN PAPPA!!! Hoppas du njuter på havet!
Erica, pappa blev firad i helgen, två dagars kalas!
Kram till dig pappa!
GRATTIS!
Grattis! Jag ska blåsa i partytutan för dig idag när jag kommer till jobbet.
Grattis på din dag.
Förstår att du firar på havet.
Härligt.
Kram från oss i Eden.
Tack alla gratulanter. Har nog slutat fira, men omgivningen gör sin försök. Idag är jag dock inkognito bland måsar och gäss. En ornitolog finns på plats i grannbåten. Vitkindad och nykläckta gravandsungar fanns avprickade på hans lista.
Storskarven skrev jag inte om. En fascinerande fågel, simmar som en fisk och när den sträcker ut sina vingar på tork tänker jag alltid på Bergmans Det sjunde inseglet, vet inte varifrån kopplingen kommer, men det har ngt med död att göra.
Jag säger som Astrid Lindgren sa till sin syster då de på gamla dar hamnade i krämporedovisningen: "Döden, döden, döden. Så nu är den saken färdigtalad."/PA
Som vanligt så trodde jag att du fyllde den 23, alla andra gör ju det. Så nu kommer födelsedagsgrattis på rätt dag med Ferlin i present.
GETSEMANE (ur Goggles (1938))
Nils Ferlin
Han var en så liten och klen artist
att han kände sig mer än lovligt trist.
Då satte han sig vid sin Faber 2
en vacker afton och skrev som så:
Gud har i sin fotografiateljé
ett mörkrum som heter Getsemane.
Där växer det klara bilder fram
för den som är lugn och allvarsam.
Men den som är rädd - för köld och ris,får aldrig en blomst i paradis.
Hans liv blir liksom en öde slätt
av inga silverne tårar vätt.
I purpur, kanske, och glans han gick,men blicken hans var en tiggarblick.
Till aska kom han men aldrig brand
och månen ler åt hans tomma hand.
Ty den som är rädd för Getsemane
har ingenting alls att få eller ge.
Kram
Skicka en kommentar