Låt mig generalisera
1945, 1968, 1989, 2001 – år man lagt på minnet. (Liksom 1848, 1492, 1054…)
År som betytt något. Ofta överdriver man deras betydelse, det var kanske inte ens då det hände utan långt tidigare eller långt senare, för saker och ting hänger samman. Ändå är det årtal som bitit sig fast. Tänkte säga något om 1968 studentrevolternas år. De ungas radikalisering blommade ut. ”USA ut ur Vietnam (eller Indokina)” var kampropet, Beatles och Rolling Stones hade lagt ut rytmen, sex och droger var redskap för frigörelsen. Det var blott en hårfin gränslinje mellan marxistiska kamptal och flower-power-flummet.
Vi som var födda i mitten av femtiotalet stod inte på deras barrikader. Men vi blev ekot. Vi var sextioåttornas småsyskon. De ordnade alternativ jul i kyrkorna. De fattiga och de hemlösa blev ett brådskande ärende. Det var alternativet som var alternativet. På andra kanten stod 68:ornas storasyskon och undrade hur de andra vågade.
1969 och 1970 stod den ideologiska kampen i MKU. På ena sidan etablissemanget. De vuxna. En nyvald biskop. Stränga herrar i svarta kaftaner. På andra sidan de långhårigt unga. Verbala, rustade med musiken, stämda i en ny ton. Vi – födda i mitten av femtitalet var mest publik. 69 blev det en ordförandekamp. Den ena ringhörnan; radikalitet och teologstudent (kandidaten är nu hedervärd kh och har en blogg under det vackra namnet stillsam). I den andra en gedigen ungdomsledare och pastor. Etablissemanget lyckades få stöd för sin kandidat, mitt minne säger mig att det var hårfint.
Året därpå samlades vi i efterdyningarna innanför Visbys ringmurar. Mindre maktspel men kamp om tanken. På en nedlagd (?) biograf stod striden. Den ena ringhörnans folk gick ut på gatan i radikal gatuteater, den andra gick till Metodistkyrkan på Adelsgatan och bad.
1972 var de upproriska "borta". Det fanns liksom inte plats för dem i härbärget. Men vi, småsyskonen, bar deras strid inom oss. (Mer om det i morgon.)
2 kommentarer:
Kom att tänka på en mening jag hittade inne på equmenias hemsida: "Varje generation måste erövra sin kyrka." Nåt sånt...
Jag undrar vad vi kommer att säga om 2008?
Själv tillhör jag en generation som kallas Generation X. Fast det är nog också generellt. Douglas Coupland har i alla fall skrivit om Generation X: -sagor för accelererad kultur. Det är en sådan där bok som talar om för folk i min ålder o för andra som undrar hurdana vi är. Känner inte riktigt igen mig i beskrivningen, men litet intressant läsning ändå på sitt sätt. Det kunde ju stämma...
Jag minns stämningarna i Visby som hände det alldeles nyss. Kl 22.22 ägde mötet på Borgens scen rum (Folkets Hus i Visby). Och vi spelade vår gatuteater för mötesdeltagarna, den som gång på gång fått Stora torgets människor att stanna upp och titta och sedan samtala med oss, - ett försök att förkunna Jesus utan att i var och varannan mening upprepa ett de näst intill yrkesfrommas standardfras: "Käre Herre Jesus". Vår fråga var: kan man vittna och tala om Jesus utan de gamla orden? Kan handlingen tala? Kan vardagens språk uppgraderas? Några minuter in i mötet började protesterna. Folk skrek: Tala om Jesus! Varför säger Ni inget om Jesus?! Till sist fick någon äldre pastor gå upp och be Fader vår på scenen. Mötet avslutades abrupt. Somliga gick till kyrkan för att be andra gick ut på stan för att möta sin samtid...
Där började min vandring in i Svenska kyrkan. Jag gjorde ett sista försök på en årskonferens men blev bortkollrad och manipulerad av en mötesordförande som inte drog sig för att dra en vals. Frågan var avslutad för paus, så sa han trots att det inte var sant. Han dristade sig att använda knep för att tysta dem, som i gott sällskap med Metodistkyrkan i USA, ville ställa frågor om hållningen till kriget i Indokina. Därefter blev det trots allt en konvertering. Vem ville vara ett russin i kakan, någon man berömde sig av när det behövdes, men tystade när det passade? Social kontroll över hövan.
Men idag kan jag luttrad konstatera att gräset inte alltid är grönare på andra sidan om något staket. Svenska kyrkan älskar jag trots dess många brister. Särskilt lider jag av den förnedrande politiska kontrollen och styrningen. Då kan jag oförblommerat längta till ungdomens metodistpastorer som med övertygelse ropade ut: Jesus är Herre!
Skicka en kommentar