Bergtagen

I Ovikens gamla vackra kyrka höll jag den här predikan. Kanske en och annan ordvändning blev lite annorlunda, men så här såg mitt manus ut:

Predikan; Kristi Förklarings dag
”De lärde oss hur vi skulle ta oss till månen, men inte hur det var att komma åter till jorden”, sa astronauterna efter första månpromenaden. En gick under jorden, en annan blev alkoholiserad. Mötet med månen, att se jorden på långt avstånd skakade om dem. President Nixon sa att det var en historisk färd till himlen, jag menar att den mer historiska var dock resan till jorden, då Gud blev människa.

Mötet
Så var de på berget. Förklaringens, uppenbarelsens, upphöjdhetens berg. Jesus och den innersta cirkeln; Petrus, bröderna Jakob och Johannes. Det var på ett berg Mose hade tagit emot lagtavlornas text, Guds bud. Hela situationen är historisk, det är människornas möte med Gud. På höjden mötte man djupet i Livet. Inte bara det, hela historien kommer nära. Mose, ikonen som man ständigt påminde sig, som lett folket på vandringen från slaveriet i främmande land till det utlovade landet. Lagstiftaren, ledaren, länken till Gud. Med honom Elia – profeten. Den gammaltestamentliga man som, tillsammans med just Mose, och Abraham, var ständigt närvarande, ja Elia var så närvarande att det ofta dukades ett extra kuvert för honom, en tom stol representerade hans närvaro, det är han som folket tror att Jesus åberopar då han på korset kvider sitt: ”Eli, Eli…” Nu var de där, som ett slags kontinuitet med historien; Mose, Elia, Jesus…

De stora stjärnorna, men kanske framförallt tecknet på Guds finger in i mänsklighetens historia. De var på plats för att legitimera Jesus – Mose; ledaren, prästen, den som hade direktkontakt med Gud, som gav dem lagen. Elia; han som väntades åter, han hade ju lämnat jorden i vagn av eld, det var tecknet på att han skulle komma tillbaka. Det liknar dopet, då Johannes döpte Jesus och himlen öppnade sig, en duva sänkte sig över platsen och Gud förkunnar; ”Denne är min älskade Son.”

Mötet var storslaget, osannolikt, historien länkades ihop till en kedja, eller kanske en röd tråd – vi ser nu något som vi kan förstå, fastän det är helt obegripligt och osannolikt.

Nostalgin
I textens fortsättning vill Petrus bygga hyddor. Han vill permanenta ögonblicket av uppenbarelse och ljus. Stanna vid lyckan, hålla kvar den, krampaktigt värna det tillfälliga ljuset. Hålla fast vid stunden som var som en sommarlovsinledning; den eviga räckan av dagar som förkunnade frihet, kravlöshet, sol och sommar, bad och ljus. Den där känslan av Storhet som plötsligt gjorde hela livet meningsfullt.

Så har vi, släktingar och nya generationer mötts på Norrside gård. Som för att krama historien, varandra och hållas, för en stund, i historiens stora famntag. Med rötter ner genom decennier, sekel. Oviken – Klövsjö: Historien har talat, vi har satts på plats i tillvaron, vi lever inte bara av och för oss själva, vi är satta i skuld till förfäder och förmödrar.

För det är så Livet är. Vi stäms till vår ton av mänsklighet i mötet med andra. Händelser och människor skriver vår dna-sträng av livskoden. Vi blir till i mötet med andra. På samma sätt sätter vi våra avtryck i andra människors liv.

Som människor lockas vi till nostalgi, krama det forna, det svunna. Men vi vet att erfarenheter är till för att samlas, tolkas och sedan levas. Vi vet också av den mänskliga oförmågan att själv göra om misstagen som förfäderna, det enda vi vet av historien är att vi inget lär av historien.

Mao (det enda av hans citat som man med glädje citerar, fr hans lilla röda...) ”Vi ska låta det förflutna tjäna nutiden.” Vi blir till i mötet med andra, det lär oss att leva i möten med andra. Men historien fungerar bäst när den är plattform för framtiden.

Hemfärden
Vi har också en skuld till framtiden, till de generationer som växer, som blickar framåt. Det är ett av skälen till plikten att åter gå ned från berget. Det är tungt att gå uppför, men stegen laddas med energi av förväntan. Utför går det fysiskt sett lättare, men stegen bromsas av nostalgin, tillbakagripandet av den lättflyktiga lyckan.

Jag har inte varit på månen, men väl i Sveriges Riksdag. 12 år med dagliga möten med världen, information, resor, kontakt med människor i de mest skilda miljöer, de med makt, de som krossats av maktens missgrepp. Journalister ringde, nya frågor stod på kö. 2006 stängdes dörren, jag stängde själv, men ingen hade lärt mig att återkomma. Jag känner för Petrus. Skulle gärna bygga hyddor på mitt förklaringsberg, tältat med Buzz Aldrin och Petrus. Kanske känner andra likadant vid pensioneringen, i sjukdom, vid drastiska klipp i historien. För Petrus var det dessutom så illa att han inte fick berätta. Inte ens det, det som annars kunde motivera hemresan.

Resan ned till den grå vardagen, åter till fast jord under fötterna, kan kanske bara begripas inifrån, utifrån verkar den mest vara fåfänga.

Troligen går livet ut på att använda sina kunskaper och erfarenheter, teorin är klar, men inte vägledning till hur man gör det.

”De lärde oss hur vi skulle ta oss till månen, men inte hur det var att komma åter till jorden”, sa Buzz Aldrin efter första månpromenaden. Det var hemresan som var det svåra. Vad blir man efter att ha stått i hela världens ljus, skrivit historia? Vad finns att drömma om sedan man tältat med Mose, Elia och Jesus på förklaringsberget (och inte ens fick berätta om det)?

Mötet på berget satte saker och ting i sitt sammanhang. Det uppehöll en stund av den flyktiga lyckan. Men uppdraget var att återvända, låta inspirationen styra framtidsstegen. Låta modet göra det möjligt att ta de steg som nödvändigheten kräver av oss.

Jesus sattes in i sitt sammanhang, blixtbelyst av forna storheter. Men uppdraget var att förstå vad han kom att betyda för framtiden. För apostlarna tog det tid. Dröjde till efter himmelsfärd och pingst.

Vi har vårt uppdrag att låta historien tjäna nutiden och framtiden. Livet levs framlänges, men förstås bäst baklänges.