Håller Obama på att ompröva grunden för USA:s utrikespolitik?

Under lång tid - alltid? - har den amerikanska politiken styrts av förment egenintresse. Ofta under täckmanteln säkerhet, men lika säkert av amerikanska affärsintressen, olja mm.

Även den storstilade insatsen för Europa under Andra världskriget kan ses i det ljuset. Man värnade sina intressen, hade behov av att sätta en gräns för Sovjet.

Under Georg W Bush tog detta den mest ohämmade inriktningen, texaspresidenten dolde inte businessen som låg till grund för politik, ockupationer och krigsinsatser.

Jag tror inte att Barack Obama helt kan göra upp med denna i grunden egofixerade politik som inneburit den unilaterala politik som under Bush gått utöver vad världen dittills sett. FN föraktar man, själv agerar man utifrån egna intresset.

Ur detta perspektiv tycker jag att Obamas två afrikanska tal har ett speciellt intresse. Dels vad han faktiskt säger, se bloggposten häromdagen. Dels strategin.

Det första håller han i avsikt att skapa dialog med den muslimska världen. (En viss skillnad från Bush som påminde om korstågen - vilket han fick ångra och kvickt som tanken åka och revancehra sig i en moské.) Talet hölls i Egypten. En trogen anförvant i Mellanöstern, avseende demokratisk kvalitet ett tveksamt land, men ändå lite i marginalen. Om oljeintresset hade styrt borde kanske talet hållits i Saudiarabien, eller i Irak.

Mer intressant är valet av Ghana. Han kunde ha valt Kenya där han själv har rötter, eller Sudan eller Nigeria som sitter på enorma oljeresurser, men han väljer ett litet, demokratiskt hyggligt moget land i Västafrika. Inte Sydafrika med den unika ställning det har, eller Tanzania som länge varit västs förbundne. Ghana.

Såvitt jag förstår kan det landet inte platsa under rubriken strategiska amerikanska intressen. Därför betonade han också samarbetet, respekten för olikhet, också om demokratins utformning som setts som en amerikansk exportvara i kulturexpansionsistiska tonarter.

Om Obamas tal talar för en ny världsbild finns det anledning att vara en aning mera hoppfull. Eller som min mor säger: "Jag ber för Obama..."

Nu har täppan gått över i fjärilsvärdskap.