De kämpade för sina liv

och förlorade. Det var här ute i silver och guldglittret. Vid horisonten härifrån. Men där, på andra sidan dörren, stod deras liv inte att rädda. Lasten förskjuten, stormen toppade på nästan 30 m/s och vågorna rapporterades ovanligt höga. Med stenlast gick hon under, en vecka har gått.

Man funderar en del. Fritidsbåtarna kölar har skrapat det vatten som slöt sig kring lastfartyget som, lastat med sten, siktade på Norge. Människor semestrar, badar och stojar, och under dem, 100 m ned, står de lik, som man sa i gamla tider. Storm och livsfarligt hav ena dagen, solbeslyst och inbjudande nästa...

Har inte kunnat låta bli att tänka på dem, sjömännen. Och kontrasterna. Det känns högtidligt, nästan heligt, samtidigt vanvördigt att inse att livet gungar på där ovan gravarna.

Det är en tunn slöja mellan det levande och det döda. Tunnare än vi vet. Kanske är det bra.