Luther följde efter dem som från lite olika utgångspunkter var missnöjda med utvecklingen i Katolska kyrkan. Hans ansatser hade kanske inte fått luft under vingarna om inte det fanns politiska skäl att ta strid med den den starka och världsvida kyrkan. Samtidigt var ML fader till det tyska språket, och därmed folket, som gavs en delvis ny identitet. Liksom reformationsprocesses under rätt lång tid i vårt land. Så gick Zwingli och Calvin sin väg, i Storbritannien kokade det ner till en egenhändigt intressant mix som skulle rädda kungen men gav en intressant "kompromiss" av katolskt, lutherskt och calvinskt i den anglikanska kyrkan. I den processen är det svårare att se en enskild reformator, men samspelet med makten var tydlig och även om skälen var osunda (skilsmässa in plenty och kampen att säkra en egen arvinge till tronen) är "produkten" intressant, väl avvägd. Men det ansåg inte bröderna Wesley som utan att egentligen ville det spårade in på ett nytt samfund, dock bygt i hög grad på anglikanskt summerad tro.
Tiden, tron, personer har på något sätt klingat samman då kyrkan brutit upp, förnyats och reformerats.
En del ser kanske processen mellan Metodistkyrkan, Baptistsamfundet och Missionskyrkan som en inverterad process - nu förs vi åter samman. Jag skulle vilja se den som en reformationsprocess.
En ny reformation. Inte för att nyttjas av makten - tvärtom. Inte för att ge en person ett namn i historieböckerna - tvärt om. Nu ska det vara folket som sliter kyrkan ur ledarnas händer oc skapar formen för att kanalisera det himmelrike som alltid bär provisoriets prägel, en suddig bild av himlafenomenet.
En kyrka som samlar, som går med dem som kämpar, som ger växt. Både befriar och bemyndigar.
Orkar vi ladda för förändring, fördjupning, generositet, "Det finns ett hemligt tecken" och Centrum är tydligt. Han kom, föddes i en krubba, tvingades fly, var på tvärs, såg dem som ingen annan brydde sig om, värderade barnet, hyllade kvinnan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar